Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljus — hur kan vi se färger och föremål? - Glas genomsläpper inte allt slags ljus - Interferens och interferometrar - Prakten hos diamanter beror på brytningsindex - Polariserat ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2186 LJUS
Fig. 8. Omkring punkten P kan man uppifrån se s. k.
inter-ferensringar, dvs. regnbågsfärgade bälten, som sprider sig,
så snart man trycker på det övre glaset. En mörk region
uppträder där avståndet La—Ls utgör 1/< våglängd eller en udda
multipel härav. Här utsläckes ljus med ljus. Med denna
anordning kan man approximativt bestämma ljusets
våglängd. — Färgspelet i en såpbubbla beror på liknande fenomen.
Denna spridning har en exakt analogi i ett
fenomen vi kan iakttaga vid det trånga inloppet till en
hamnbassäng. De från havet inkommande vågorna
fortsätter ingalunda enbart rakt fram in i bassängen
utan sprider sig solfjädersformigt, dock så att
huvudparten fortsätter rakt in.
Interferens och interferometrar
Anbringar man innanför en ljusspalt en
fotografisk plåt eller en skärm, visar det sig, att på ömse sidor
om den direkta strålen bildas s. k. interferensfransar,
dvs. förtonande ljusmaxima omväxlande med mörka
bälten, svarande mot punkter till vilka skillnaden i
avstånd från spaltkanterna är multiplar av en
ljusvåglängd. Det är tydligt, att man i denna anordning
äger ett bekvämt medel att mäta ljusvåglängder. Om
man i stället har ett instrument med två
spaltöppningar och sammanbryter de direkta strålarna till en
enda linje, kan man med dess tillhjälp noggrant
bestämma diametern hos avlägsna stjärnor, nämligen
genom att observera det avstånd mellan
spaltöppningarna vid vilket interferensfransarna försvinner.
Medelst en dylik s. k. stjärninterferometer lyckades det
Michelson att mäta diametern hos Betelgeuze i
Orions stjärnbild och visa, att dess storlek är
jämförbar med hela vårt solsystems utsträckning. Tidigare
hade han med samma metod ådagalagt, att stjärnan
Capella är en dubbelstjärna med en omloppstid hos
komponenterna av 104 dygn. Michelson lyckades
också med hjälp av ett instrument med roterande
speglar uppmäta ljushastigheten med en tidigare oanad
noggrannhet. Resultatet av mätningarna (av 1926) är
299 796 km/sek, med ett sannolikt fel av endast några
få km/sek. Michelson har också med stor noggrannhet
bestämt längden av arkivmetern i Paris och funnit
densamma motsvara 1 553 164,03 våglängder av den röda
linjen i kadmiums spektrum. Även om hela världens
arkivmetrar skulle bli förstörda, kunde dessa
likafullt rekonstrueras exakt, om blott den nyssnämnda
siffran funnes i behåll!
Inom den egentliga optiken knyter sig intresset
främst till sådana företeelser som ljusbrytning,
reflexion, polarisation och ljusmätning.
Prakten hos diamanter beror på brytningsindex
Vi har redan inledningsvis fäst uppmärksamheten
på att ljuset inte går raka vägen utan brytes, när det
passerar skiljeytan mellan två olika medier. Denna
företeelse uttryckes genom den s. k. brytningsindex,
som utgör förhållandet
sin A
n = -—ö
sm B
där A och B är ljusstrålens vinkel mot ytans normal
i träffpunkten. I fig. 5 illustreras, att detta förhållande
är 4: 3 — 1,33, som är brytningsindex för
kombinationen luft och vatten. Eftersom olika ljussorter ger
olika brytning, har man enats om att när ingenting
annat säges underförstå, att det är frågan om gult ljus
(natriumljus). Med absolut brytningsindex förstås, att
ena mediet är vakuum. Index för glas varierar mellan
1,5 och 1,95, under det att brytningsindex för diamant
ligger så högt som 2,47. Det är härpå diamanters
förmåga att gnistra vid belysning beror. Likväl finns det
numera konstgjorda ädelstenar med ännu högre
brytningsindex, nämligen omkring 3. De består av
kristalliserad titanoxid, och framställes med hjälp
av en s. k. arcatom-svetslåga på liknande sätt som
konstgjorda rubin er till fickur.
Om också ljuset vid passage från ett medium till ett
annat går en krokväg, går det i alla fall vägen för
minsta gångtid. Det förhåller sig nämligen så, att
brytningsindex uttrycker förhållandet mellan ljusets
hastighet i vakuum och i mediet i fråga, och då kan det
lätt visas, att tiden för dess passage mellan två
punkter blir ett minimum, när strålgången följer
brytningslagen.
Ljus kan alltid intränga - frånsett speglingen i
ytan - från ett tunnare medium in i ett optiskt
tätare men inte under alla omständigheter gå i motsatt
riktning. Även detta följer av brytningslagen, av
vilken man lätt kan beräkna gränsvinkeln för
kombinationen luft/vatten till 41,5°. Härvid inträder i stället
totalreflexion mot vattenytan, så som illustreras i fig.
6. Det är på detta slags effekt som användningen av
spegelprismer i Zeiss-kikaren baserar sig. Se Kikare.
Polariserat ljus
Liksom strålning från en vertikal sändarantenn
medför, att radiovågornas spänningskomponent
förblir i huvudsak vertikal och sålunda bäst uppfångas
av vertikala mottagarantenner, kan man även likrikta
ljusets svängningsplan, nämligen genom att låta
ljuset passera en s. k. polarisa’tor. Det mänskliga ögat
kan likväl inte skilja polariserat ljus från annat. Men
låter man ljuset passera en polarisator nr 2, vriden i
rät vinkel mot den förstnämnda, genomsläppes inte
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
