Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lungorna och lungsjukdomarna — våra andningsorgan - Andningens metodik - Varför man blir andfådd - Hosta, blödning och håll - När man sätter i »galen strupe» - »Dammlungor» och medfödda missbildningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUNGORNA 2207
serna ökas, koldioxiden vädras ut i lungorna,
retningen minskas och andningen avtar. På så sätt kan
andningen anpassas efter kroppens behov för
tillfället.
Varför man blir andfådd
Vid kroppsansträngning ökas kroppens behov av
syrgas, och för att tillgodose detta ökas
andningsar-betet. Detta sker på två sätt, dels blir de enskilda
andetagen djupare, dels påskyndas andningen. Båda
faktorerna samverkar till att öka luftningen av lungan.
Om ansträngningen stadigt ökas, uppnås till slut den
gräns där andningsapparatens kapacitet är fullt
utnyttjad och ovanför vilken fullständig syrsättning av
blodet inte längre är möjlig. Då uppkommer känslan
av andfåddhet. I de flesta fall bestäms denna gräns
inte av lungan utan av hjärtfunktionen, dvs. hjärtat
hinner ej med att pumpa den blodmängd som
erfordras för att transportera det nödvändiga syret från
lungorna. Andfåddhet är således oftast ett tecken på
hjärtsjukdom och ej på lungsjukdom.
Jfr Hjärtat och hjärtsjukdomarna.
Hosta, blödning och håll
Ett symtom på sjukdom i lungorna är hosta.
Hostan utlöses reflektoriskt från slemhinnan i
luftstrupen och de grövsta bronkerna. Slem eller främmande
ämnen av annan art, som kommer i beröring med
slemhinnan, framkallar reflektoriskt en utandning,
till en början med stängd röstspringa. Då stiger
trycket i bröstkorgen, och när röstspringan plötsligt
öppnas, strömmar den innestängda luften med stor
hastighet ut, medförande de främmande partiklarna. De
finare bronkerna är fullständigt okänsliga, och från
dessa kan ingen hostretning utlösas. Det är
cilierö-relsen som fortskaffar slemmet ut till de grövre
luftrören, varifrån det sedan kan avlägsnas med
host-ningar.
I ett organ som är så rikligt försett med blodkärl
som lungan är det ju helt naturligt, att en sjuklig
process lätt kan leda till blödning. Blodet tömmer sig
då i bronkerna och hostas upp. På väg upp ur
lungorna blandas det med luft och blir därför skummigt.
Lungan är i sin helhet, frånsett de grövre luftrören
men inklusive det lungan överklädande lagret av
lungsäcken, fullständigt okänslig. En sjuklig process på
lungans yta griper gärna över på lungsäcken och
slutligen på dess yttre blad, som sitter på bröstkorgens
insida. Denna del av lungsäcken är ytterst känslig för
smärta, och när den sjukliga processen nått
densamma, känner patienten smärtor i bröstet, håll. Det
typiska för hållsmärtan är, att den framkommer vid
andningsrörelser, beroende på att lungsäckens båda blad
då gnider mot varandra. Om den sjukliga processen
är belägen i lungans övre delar, där förskjutningen
mellan lungsäckens båda blad vid andningen är
mindre tydlig, förlorar hållkänslan sin typiska karaktär,
och smärtan misstolkas då lätt och kallas ofta
»reumatism», vilket begrepp för övrigt sammanfattar
många olika slag av smärtor, vilkas orsak är höljd i
dunkel.
När man sätter i »galen strupe»
Vissa lungsjukdomar orsakas av yttre skador av
mekanisk eller kemisk natur. Viktiga är främmande
kroppar i lungan, vilkas betydelse först på senaste
årtiondena har klart framträtt. Alla har vi säkert någon
gång varit med om att ha satt i »galen strupe». Under
en måltid råkar man t. ex. andas in samtidigt som
man sväljer och får då ned bitar av födan i
luftstrupen. Resultatet blir en våldsam hostattack, varvid
som regel de inandade partiklarna hostas upp igen.
Välvilliga människor brukar dunka en med
knytnäven i ryggen, vilket ju, genom de därvid uppkomna
luftstötarna, kan hjälpa till att befordra upp de
främmande partiklarna. Småbarn stoppar under lek
allehanda småsaker i munnen, och inom många yrken
härbärgeras dagligdags knappnålar, smånubb och
häftstift i munnen under arbetet. En lös bit av en
tand kan lossna under sömnen och inandas. I
lyckligaste fall kan dessa främmande kroppar härbärgeras
i luftrören långa tider utan att ge besvär, men ofta
nog uppstår allvarliga skador och inflammationer i
lungorna. Besvären ger sig till känna ofta nog så sent
efter olyckstillfället, att detta redan fallit i glömska
och sjukdomens rätta natur därigenom till en tid
förblir i dunkel. Om man omedelbart efter
olyckstillfället har anledning att förmoda, att någon
främmande kropp finns kvar i luftrören, händer det någon
gång, att man lyckas få ut föremålet genom att ställa
patienten på huvudet samtidigt som han hostar.
Numera finns särskilda metoder, genom vilka man i
de allra flesta fall lyckas skaffa upp främmande
kroppar ur lungorna. Genom munnen nedförs i
luftstrupen ett metallrör, bronkoskop, genom vilket man kan
besiktiga de olika luftrören i lungorna och få syn på
den främmande kroppen, vilken sedan kan fattas med
smala tänger och bortskaffas.
»Dammlungor» och medfödda missbildningar
En viktig sjukdom, som tidigare har varit mycket
vanlig och som alltjämt förekommer hos oss, särskilt
bland arbetare inom sten- och järnindustrin, är
stendammlunga eller siliko’s. Genom inandning av
mineralstoft, som bildas vid bearbetning av sten och inom
järnindustrin framför allt uppstår vid putsning av
gjutgods och slipning av metaller, orsakas en kronisk
inflammation i lungorna av ett ytterst långdraget
förlopp. Ofta nog kommer symtomen av sjukdomen först
efter årtionden, men när de sjuka en gång fått besvär,
brukar de ofta bli invalider för framtiden. Genom
skyddsåtgärder för att minska dammbildningen har
frekvensen av dessa sjukdomar de senare åren i hög
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
