Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lövskogen, lövängen och hagen — en försvinnande vegetationsform - Hur lövskog blivit löväng - Då svinet var trädgårdsmästare på lövängen - Lövängsskötsel — en stor konst - Genom kraftig betning blir löväng hage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 2 28 LÖVSKOG
Det är en angelägen uppgift att rädda så mycket som möjligt
av resterna av det gamla lövträdslandskapet. Här en beteshage
i Härkeberga, Uppland.
Hur lövskog blivit löväng
På varma lägen med god men stenbunden mark
finner man de sista resterna av de en gång så vidsträckta
lövskogarna. Låt oss studera dessa lämningar litet
närmare. Fastän de inte längre täcker stora arealer,
utgör de alltjämt en mycket värdefull naturtillgång.
Alla vet, att ek, lönn och även ask är eftersökta för
sitt virke. Särskilt för ekvirket finns ständigt stora
avsättningsmöjligheter.
I våra dagar har vi emellertid svårt att fullt
uppskatta den betydelse lövskogarna en gång haft för
forna tiders befolkning. Utan dem hade utan tvivel
befolkningen svultit ihjäl. Redan under den tidigaste
järnåldern kan man spåra samband mellan
bebyggelsen och förekomsten av lövskog. Det var lövskogens
mjuka och saftiga gräs som föll för järnålderns första
primitiva knivar och skäror. Det var i lövskogens
hägn de första åkrarna uppstod. Men den brödsäd
dessa tegar kunde ge skulle aldrig räckt till för att
hålla svälten borta. Kunde emellertid nötkreaturen
hållas vid liv, var det ingen fara. Därför gällde det att
samla foder för vinterbehov. Och på våren släpptes
kreaturen på nytt ut i lövskogen för att själva söka sin
föda.
Under denna tid var inte höet det viktigaste
vinterfodret, utan det utgjordes av torkat löv. Särskilt
bra lämpar sig asklöv till vinterfoder. Detta
förhållande inverkade på skogsbeståndets sammansättning
så till vida, som man genom gallring gynnade asken
på bekostnad av de övriga trädslagen. Lövtäkten,
ham-lingen, klappningen eller toppningen - som
anskaffningen av foder från lövträden kallades - tillgick så,
att kvistar skars ner, sedan bladverket på
sensommaren nått full utveckling. Det är givet, att en sådan
ständigt återkommande beskärning måste inverka på
själva trädens utseende. Deras kronor bredde efter
denna behandling aldrig ut sig så, som de skulle gjort
under naturliga förhållanden, utan bildade
huvudsakligen hela gyttringar av smågrenar, som gick ut från
den med åren allt kraftigare stammen. Lövskogen, med
sitt täta lövvalv, där marken om våren lyste av
blommor, fick vika för den mindre täta lövängen, även den
en växtformation av utomordentlig skönhet. Allra
vackrast blir lövängarna på kalkrik mark. Utom
sip-por, nunneörter, violer och smörblommor finner man
där nästan alla de orkidéer vårt land äger.
Då svinet var trädgårdsmästare på lövängen
Eftersom lövängen är en kulturmark, måste den i
viss mån förändras efter den användning befolkningen
gör sig av densamma. På Carl v. Linnés tid var det
t. ex. vanligt att släppa ut svinen i lövängarna. För
att få upp begärliga växtrötter eller smådjur, som höll
till i jordytan, bökade de ständigt i marken, som
därigenom hölls lucker. I den så beredda myllan växte
hjärtstilla (Leonu’rus cardi’aca), knölsyska
(Sta-chys palustris), löktrav (Allia’ria officina’lis) m. fl.
växter, som man nu inte finner i samma utsträckning
inom dessa områden. Men lövängen lämnade inte
endast föda åt kreaturen. Dess olika träd och buskar gav
också bränsle och virke. Linden gav ett viktigt
spånads-material och eken, utom föda för svinen och virke, även
ett viktigt garvämne.
Lövängsskötsel — en stor konst
Skäran eller lien var de redskap med vilka man i
första hand tuktade och skötte lövängen.
Huvudprodukterna var hö och löv för kreaturens vinterbehov.
Betning förekom blott sporadiskt eller under en kort
del av sommaren. Generationers erfarenhet lärde så
småningom bonden att skickligt utnyttja det
invecklade samspelet mellan träden och markvegetationen,
så att produktionen i lövängen blev den största
möjliga.
Genom kraftig betning blir löväng hage
Vissa delar av lövängarna inhägnades och utsattes
för en mera konsekvent och intensiv betning.
Följden härav blev en fattigare växtformation, hagen.
Såväl lövängen som hagen är alltså typiska
kulturprodukter, resultat av vissa medvetet genomförda
bruk-ningsformer. »Liens landskap», lövängen och
»mulens landskap», hagen, hade emellertid också många
mellanformer.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
