Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Martinson, Harry — en nydanare i svensk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTINSON 2265
EN NYDANARE I SVENSK LITTERATUR
Martinson, Harry (f. 1904), har blivit en av
vår litteraturs mest älskade författare. De idylliska
inslagen i hans diktning och hans älskvärt
sympatiska person har hos publiken frammanat bilden av
en naivt drömmande vagabond och en orubbat
harmonisk personlighet. Man förbiser gärna de mörka
dragen i hans dikt. En stor del av hans författarskap
handlar dock om rädsla.
Roten till denna rädsla får man söka i Martinsons
barndom. Hans föräldrar var oroliga naturer med
starka flykttendenser undan en grå tillvaro. Fadern
arbetade i en mängd yrken, bl. a. var han fårklippare
i Australien och spårvagnsförare i San Francisco. Vid
sitt giftermål öppnade han en alltför stort tilltagen
och därför ruinerande handelsbod i Nyteboda i
Blekinge. Under motgångarnas tryck blev han starkt
alkoholiserad och dog i tbc, då Harry var sex år.
Modern, en starkt sensuell kvinna med lust för fest i
livet, vägrade se nyktert sakligt på en grå verklighet.
Vid mannens död flydde hon från hem och barn till
USA. Barnen fick kommunen ta hand om; de
utackorderades till de bönder, som tog dem för minsta
betalning.
Förlusten av modern är det stora jordskredet i
Martinsons liv. Hädanefter var han hänvisad till
främmande människor. Resten av hans barndom
förflyter under rädslans tryck. Vandringen mellan olika
gårdar och människor blev en serie upplevelser av
brist på förståelse och ömhet och av meningslös, blind
grymhet och brutalitet. Martinson lärde under denna
tid förställningens konst, det menlösa, undvikande
leendets och de ödmjuka, inställsamma bugningarnas
konst. Mer raffinerad kommer denna igen i hans
mogna diktning, i vilken han uttalar de mest
obehagliga sanningar i en så vek och mjuk form, att han
ofta applåderas av de personer, mot vilka de är
riktade.
Efter några slitsamma år i handelsfartygens
eldarrum debuterade Martinson som lyriker. Han
återfanns bland medarbetarna i den modernistiska
antologin 5 unga (1929), vilkas program för en ny diktkonst
var primitivism, kollektivism, maskindyrkan, uttryckt
i en självsvåldigt fri, efter innehållet avpassad form.
I de följande diktsamlingarna, Spökskepp (1929)
och genombrottsboken Nomad (1931), söker
Martinson tillämpa detta program men med skiftande
resultat. Där finns dikter, i vilka den kollektiva
samlevnaden prisas, och dikter med socialt klasskampsmotiv,
men deras udd förtas av Martinsons ordberusade
sin-nesglädje. Grundsynen på företeelserna är en
romantikers. Motivkretsen är sjömanslivet och barndomen.
Dikterna uppenbarar Martinsons genialitet: en frisk
Harry Martinson, den förste arbetardiktaren som invalts i
Svenska akademien, vid tiden för 50-årsdagen 1954.
och oberörd förundran inför tillvaron. Allt verkar
som sett för första gången. Redan nu dyker
Martinsons kritiska inställning mot teknikens värld upp,
inte heller på den punkten fasthåller han vid de fem
ungas program.
Förmågan att uppleva världen lika frisk och ny
som i dess skapelsestund ger även reseskildringarna
Resor utan mål (1932) och Kap Farväl! deras charm.
De skildrar Martinsons liv på sjön i ett intensivt,
impressionistiskt språk. Nu framlägger han första
gången sin tanke om världsnomaden, visionen av den
ständigt kringflackande människan, som genom sin
rotlöshet får hela världen till sitt hem och alla
människor till medbröder.
Martinsons främsta verk under 30-talet är den
självbiografiska Nässlorna blomma (1935) med dess
fortsättning Vägen ut (1936). Verket ger en
inträngande analys av ett hemlöst bams reaktioner i de
vuxnas främmande och hårda värld. Rädslan är det
dominerande själstillståndet, verklighetsflykten den
ständiga försvarsattityden, naturen den säkra
tillflyktsorten. De få vuxna som visar honom ömhet
eller förståelse får lysande äreminnen, framför allt
folkskollärare Stav och ålderdomshemsförestånda-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
