Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mul- och klövsjuka — en fruktad kreaturssjukdom - Blåsor uppstår bl. a. på mulen och klövarna - Mul- och klövsjuka förorsakas av virus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2376 MUL- och KLÖVSJUKA_______________________________________________________________
EN FRUKTAD KREATURS SJUKD OM
AAuL- och KLÖVSJUKA. »Alla som kommer hit
från Danmark tvättas och blir desinfekterade. Ett
sista drastiskt försök att hindra mulsjukan bli en
na-tionalkatastrof.» Denna rubrik kunde läsas i en svensk
tidning den 11 nov. 1938. Alldenstund man funnit, att
människan är en av de värsta smittspridarna, och
Danmark under år 1938 var utsatt för en mycket svår
mulsjukeepizooti (epizooti’ är farsot hos djur, som
sprider sig över större områden), såg myndigheterna
sig nödsakade att införa stränga
desinfektionsåtgär-der beträffande resande därifrån. Sjukdomen fick
även en oroväckande utbredning i Sverige, och den 19
nov. kunde tidningarna meddela, att den nått Norge,
som endast två gånger tidigare hemsökts av
sjukdomen.
Redan 1514 finns mul- och klövsjukan beskriven i
litteraturen. Dess urhem är sannolikt Asien och
Afrika. Till Europa överfördes den redan för flera
århundraden sedan men till Nordamerika först omkring
1870. Sjukdomen kan närmast jämföras med
smittkopporna bland människorna. Vanligtvis från östra
och sydöstra Europa har den periodvis
oemotståndligt utbrett sig och härjat bland husdjuren i större
delen av Europa. Tiden mellan härjningsperioderna
har blivit allt kortare, vilket torde stå i samband med
den alltmer intensiva samfärdseln, som givetvis
gynnar smittans spridning. Under 1700-talet svepte tre
kraftiga smittvågor fram över Europa. 1822 gjorde
farsoten sin första påhälsning i Danmark, 1839 nådde
den Storbritannien, och 1841 kom den första gången
till Sverige. Under 1800-talet var Sverige utsatt för
jämförelsevis få mulsjukeepizootier, men sedan 1910
har de förekommit i stort antal och med rätt få års
mellanrum. Den senaste härjade i södra Sverige och
stora delar av Mellan-Sverige under 1951-52. Därvid
angreps 833 besättningar med 15 000 nötkreatur och
15 500 svin. Av dessa djur nedslaktades den allra
största delen, medan enbart isolering förekom endast i
undantagsfall.
Blåsor uppstår bl. a. på mulen och klövarna
Mul- och klövsjuka är en ytterst smittsam
kreaturs-sjukdom, som i regel endast angriper klövbärande
djur. Den vanligaste formen av sjukdomen ger sig
först till känna genom nedsatt foderlust, starkt
minskad mjölkproduktion, frosskakningar och lindrig
feber under en eller ett par dagar. Dessutom visar sig
snart större eller mindre blåsor, vilka brister strax
efter sin uppkomst och efterlämnar högröda, mycket
smärtsamma men inte blödande sårnader. Dessa
blåsor uppträder framför allt på läpparnas insida och
överkäkens tandlösa del, i näsborrarna, på tungan och
mulen. Vidare förekommer de vid klövarna på
övergången mellan hud och horn, i klövspalten samt hos
hondjuren på spenarna och stundom även på juvret.
Hos svin och får är blåsbildningen huvudsakligen
lokaliserad till fotterna. Ofta är det första symtom som
djurägaren märker starkt stegrad, slemmig
salivav-söndring. Är klövarna angripna, blir djuren mer
eller mindre ömfotade och haltar. I samband med
mul-och klövsjukan uppstår ofta juverinflammation.
Denna, liksom spenförträngning, kan bli en direkt
följd av att en blåsa med sårnad och svullnad uppstår
kring spenöppningen.
Vid en elakartad form av mul- och klövsjuka, som
dessbättre inte är allmän, kan dödligheten ibland
uppgå till 25 % av de angripna djuren. Så hög
dödlighetsprocent förekommer vid den vanliga sjukdomsformen
endast bland späda kalvar, grisar och lamm, medan
av de fullvuxna kreaturen endast 0,50-0,75 % dör.
Mul- och klövsjuka förorsakas av virus
Smittämnet är ett virus, dvs. en mikrob, vars
förmåga att föröka sig är ovillkorligen beroende av
tillgången till levande vävnadsceller från mottagliga djur.
Olika virusarter är olika stora; mul- och klövsjukans
hör till de minsta och är vad man kallar filtrerbart,
dvs. viruspartiklarna är så små, att de passerar genom
porerna av ett av oglaserat porslin framställt filter.
Man har funnit flera olika varianter av smittämnet.
Djur som genomgått sjukdomen har man ansett vara
immuna under 1-2 år. Efter första världskriget
hände det emellertid i Frankrike, att kreatur som
nyligen genomgått sjukdomen ånyo nedsmittades av från
Tyskland i skadestånd införda djur. Dessa hade en
annan variant av sjukdomen, och immuniteten har
visat sig gälla endast för smitta av en och samma typ.
Senare har även i Sverige besättningar smittats
upprepade gånger med olika varianter av smittämnet.
Sjukdomen är tydligen mycket heterogen.
Smittämnet förekommer särskilt i blåsorna samt i
saliv, mjölk, urin, gödsel och strö. Det kan hålla sig
levande där någon tid men dör i regel vid dessa
ämnens förruttnelse eller snabbt skeende intorkning.
Experiment har dock visat, att smittämnet kan förorsaka
infektion, även sedan det några veckor varit intorkat
på t. ex. hår av nötkreatur. Smittan sprids inte endast
från djur till djur utan även genom människor som
varit i beröring med sjuka djur eller smittförande
ämnen. Om mjölk från en smittad gård levereras till
mejeri, blir även andra gårdar lätt nedsmittade genom
den skummjölk och vassla de får från mejeriet. Detta
förhindras, om mjölken pastöriseras, ty därigenom
dödas smittämnet. Även genom hundar, katter, råttor
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
