Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Målarkonst — målarkonsten genom tiderna - Målarkonstens uttrycksmedel - Ögats värld och målningens - Erövringen av verkligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24OO MÅLARKONST ___________________________________
mala förmågan att uppfatta och särskilja färger)
tycks inte vara vanligare än den musikaliska
begåvningen och är i varje fall hos de flesta människor
vida mindre uppövad. Många omdömen om
målningar skulle formuleras annorlunda och framför
allt försiktigare, om den talande visste vad det
egentligen är frågan om.
Målarkonstens uttrycksmedel
Målarkonsten bygger dels på inbördes samklang av
skilda färger, dels på samverkan av mörkare och
ljusare tonvärden - valörer - av en och samma färg.
Vissa tider och konstnärer har föredragit en skala av
ett litet antal färger, genomarbetade med så mycket
rikare skiftande valörer, medan andra har byggt sin
färgverkan huvudsakligen på samspelet av mättade,
fulltoniga och ljusstarka färger. Båda metoderna kan
var för sig renodlas, valörmåleriet ända därhän, att
man arbetar i en enda färg, som vid lavering i tusch
eller sepia, och de mättade färgernas skala därhän,
att varje färgfläck har högsta möjliga lyskraft. En
rik och uttrycksfull färgverkan synes fordra, att både
färgen och valören får komma till tals, även om den
ena eller den andra har företrädet. Bland
färgbilderna vid denna artikel står på samma sida två
reproduktioner efter Delacroix och Corot; det är lätt
att se, hur färgen hos den förre och valörverkan hos
den senare så att säga spelar första stämman i
bilden men hur Delacroix dock använder valörerna för
att modellera landskap och figurer och hur verkan
av Corots målning också beror på
färgmotsättningarna — se särskilt hur de små men mättade röda
färgfläckarna liksom ger det myckna gråaktigt gröna
ökat liv.
Färgklangen i en målning är ett av dess
konstnärliga huvudmotiv; det andra är teckningen. Olika
konstnärer och olika tidevarv har mer eller mindre
starkt betonat konturlinjerna; somliga har framställt
dem med sträng precision och så att säga begagnat
färgen till att kolorera teckningen, hos andra
samverkar en plastiskt påtaglig form med en rikt
or-kestrerad färg, som först och främst drar intresset
till sig, hos andra åter tycks konturlinjerna helt och
hållet saknas, och färgplanen bildar dunstiga fläckar,
som går över i varandra utan bestämbara gränslinjer.
Exempel och kommentarer lämnas av våra planscher.
Ögats värld och målningens
För den populära uppfattningen tycks
målarkonstens historia under de senaste sexhundra åren
ungefärligen innebära, att konstnärerna från någon
tidpunkt före renässansen och allt intill tiden omkring
1910 lärt sig bättre och bättre återge verkligheten,
varefter de yngre av dem greps av vanvett och
började avbilda saker och ting på ett alldeles
vilseledande sätt.
Man hade inte kunnat komma på sådana idéer
utan kamerans hjälp. Den fotografiska bilden, tycker
man, visar verkligheten sådan som den »verkligen»
ser ut. Man glömmer, att ögat inte tar några
ögonblicksbilder och inte heller som kameran kan
överblicka ett stort (och fast avgränsat) bildfält på en
gång och registrera alla dess detaljer med samma
skärpa. Ögat ser inte allt samtidigt. Det fäster sig
vid vissa detaljer men bortser från andra. Det söker
uppfatta helheten men bygger upp intrycket av
medvetet eller omedvetet utvalda delar av allt det som
ligger inom blickfältet. Denna synbild uppstår i vad
vi brukar kalla medvetandet och består av en rad
efter varandra uppfattade minnesbilder. Utan minnet
av vad man nyss såg skulle man praktiskt taget inte
se någonting. Synbilden är alltså inte någon optisk
realitet och inte åtkomlig för direkt avbildning utan
ett rent psykiskt fenomen, som endast kan »avbildas»
genom att översättas till bild. Denna översättning
har av olika konstnärer under skilda tider utförts på
olika sätt. Skillnaden mellan dem kan inte helt och
hållet förklaras som en utveckling av tekniken vid
återgivandet av verkligheten. Den kan snarare
uppfattas som en förskjutning av uppmärksamheten från
vissa kvaliteter hos synbilden till andra, en
förändring i själva sättet att se. Detta uppfattningssätt, som
först i vår tid upptagits som konsthistorisk
huvudsynpunkt av den store konstforskaren Heinrich
Wölff-lin, belyses närmare av bildtexterna på våra
planschsidor.
Erövringen av verkligheten
Redan under antiken hade en »erövring av
verkligheten» ägt rum inom måleriet. Polygnotos och
Apelles (se Grekisk konst) var två mästare som av
grekiska författare prisas för sin skicklighet i att
återge verkligheten. Om den senare berättas att han
målade druvor så naturtroget att fåglar kom
flygande för att äta dem. Perspektiviskt djup och rymd
uppnåddes i det romerska väggmåleriet under
Au-gustus och de flaviska kejsarnas tid, såsom talrika
exempel visar i Pompeji och Herculaneum. I den
pompejanska konsten finner vi även ett utvecklat
valörmåleri i rent förimpressionistisk teknik.
Denna på hellenistiska traditioner grundade
målarkonst dog ut i den senare kejsartidens stelnande
monumentalitet, men en underström därifrån leddes
över i den äldsta kristna konsten, i katakombernas
målningar och bibelhandskrifternas illustrationer, och
därmed vidmakthölls en aldrig helt utdöd antik
måleritradition. I stort sett - och framför allt i det
ledande monumentala måleriet - förändrades
emellertid både bilduppfattning och konstnärliga
syftemål när medeltiden växte fram ur den senantika
världens spillror. Det är detta som populärt
uppfattas som en tillbakagång, en »barbarisering»: efter
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
