Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Målarkonst — målarkonsten genom tiderna - Från renässans till barock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN RENÄSSANS TILL BAROCK
Upptill: S:t Matteus’ kallelse. Detalj
av en målning av Michelangelo
Cara-vaggio (1573—1610). — Nedtill:
Abraham bespisar de tre änglarna. Målning
av Rembrandt (1606—69).
Caravaggio var en äventyrlig figur
och en särling i det italienska
renässansmåleriet. Han införde med sina
liksom av kallt strålkastarljus belysta
figurer en hänsynslös realism, som
också i dramatisk komposition
förebådar barocken. Med samma
närgångenhet som han skildrat spelpartier
och dryckeslag har han också återgivit
bibliska ämnen, såsom i denna
framställning av aposteln Matteus’ kallelse.
Hans inflytande gör sig starkt
märkbart i den tidiga barockens måleri.
Med all sin djupa ursprunglighet är
Rembrandt i många avseenden en
utpräglad barockkonstnär — fastän han
har föga av barockens mest
iögonenfallande drag, av dess pompösa, festligt
svällande formgivning och teatraliska
åtbörder. Men hans synsätt är
barockens. Med undantag för
ungdomsarbetena innehåller hans målningar
inga konturer; formen är helt och
hållet framställd i färg. Ingen har i själva
verket radikalare än han genomfört
barockmåleriets upplösning av tingens påtaglighet; en målning som den avbildade är ett komplex av ljusfläckar och
skugg-strimmor, en vision snarare än en handgriplig framställning. Genom dessa överallt i bilden närvarande, rikt modulerade
övergångar mellan ljus och mörker — ljusdunklet — uppbyggs också bildrymden, i antydande enhetlig och dock gränslös
gestalt. Blicken leds på djupet i bilden och försjunker i mörka skuggor eller tätnande skymning. Högrenässansens indelning
av bildrymden i parallella skikt är upphävd; figurgruppen är inte bunden vid tavlans plan utan har en starkt betonad
djupriktning; den gestalt som främst drar blicken till sig, den ljusstrålande ängeln, har genom att delvis skymmas av en annan,
vida mörkare hållen figur energiskt skjutits in i bilden. Även den patetiska uttrycksbetoningen, som bildar
stämningsgrun-den för barockens konst, är närvarande — icke i form av dramatiska åtbörder, som var främmande för Rembrandts kynne,
utan i gestalt av de våldsamma ljuskontrasterna, som ger kompositionen dramatisk spänning och intensitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
