Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Månen — vår närmaste granne i världsrymden - Vi kan se sex tiondelar av månens yta - Jorden och månen bildar en dubbelplanet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2404 MÅNEN __________________________________________
oss. Under månens omlopp blir den mot oss vända
sidan till större eller mindre del belyst av solen. Vid
kvarteren är precis hälften av den mot oss vända
sidan belyst av solen. Och vi uppfattar därför månen
som halv. Vid fullmåne står månen mittemot solen
från jorden räknat, och hela den mot oss vända sidan
är då belyst av solen.
Månens omloppstid mätt i förhållande till en och
samma fas växlar betydligt, eftersom såväl solens
som månens rörelser är ojämna, men är i genomsnitt
29 dygn 12 tim. 44 min. 2,8 sek. Månens omloppstid i
förhållande till stjärnorna (stjärnmånad eller
side-risk månad) är något kortare, då ju solen under en
månads tid hinner flytta sig cirka 270 åt öster på
himlavalvet. Månen rör sig omkring 130 om dygnet och
behöver därför drygt 2 dygn för att tillryggalägga
denna väg. Den sideriska månaden, som alltså blir
något mer än två dygn kortare än den synodiska, är i
genomsnitt 27 dygn 7 tim. 43 min. 11,5 sek. Månens
banplan lutar drygt 50 mot ekliptikans plan. De två
punkter, i vilka månens bana skär ekliptikan, kallas
månbanans noder. Om månen vid nytändning eller
vid fullmåne skulle befinna sig i en av noderna eller
i deras omedelbara närhet, inträffar i förra fallet en
solförmörkelse och i det senare en månförmörkelse.
Medelavståndet mellan månen och jorden är 384 400
km. På grund av banans ovala form kommer
avståndet att växla mellan 356 400 och 406 700 km. Den
noggranna bestämningen av månens rörelse i rymden,
som är ett av astronomins allra svåraste problem, har
dock blivit tillfredsställande löst.
Vi kan se sex tiondelar av månens yta
Man finner lätt, att månen alltid »visar oss samma
ansikte», dvs. ständigt vänder samma sida mot
jorden. Detta innebär, att månen har s. k. bunden
rotation, dvs. att rotationstiden omkring dess axel och
omloppstiden omkring jorden är lika stora.
Noggrannare undersökningar visar dock, att månen inte
ständigt vänder exakt samma sida mot oss, dels därför
att den vacklar en aning och dels därför att jorden är
så pass stor i förhållande till månen och befinner sig
så nära denna, att vi från olika håll liksom kan »blicka
över kanten». På grund av dessa förhållanden kan
man iaktta intill sex tiondelar av månytan. Troligen
har den bundna rotationen uppkommit under en tid
då månen ännu inte hade hunnit stelna. Enligt en av
många omfattad hypotes har månen en gång gått ut
ur jordens sköte. Jordens ebb- och flodverkan på
den unga »blöta» månen var i början mycket stark,
och enligt mekanikens lagar skulle detta ha medfört,
att månen mer och mer hade avlägsnat sig bort från
jorden.
Månen är jämförelsevis stor i förhållande till
jorden, i det att dess diameter är 3 480 km eller ca två
sjundedelar av jorddiametern. Månens yta är
följakt
ligen ca en fjortondel av jordens och volymen en
femtiondel. Ur undersökningar av månrörelsen har
det blivit möjligt att med avsevärd noggrannhet
»väga» månen. Dess vikt är en åttioendel av jordens.
Därav följer i sin tur, att månens täthet är sex
tiondelar av jordens, vilket svarar mot en genomsnittlig
specifik vikt av 3,3 hos månkroppen.
Jorden och månen bildar en dubbelplanet
Granskar man förhållandena inom solsystemet i
övrigt, skall man finna, att vår måne är mycket större
i förhållande till sin moderplanet än planeterna i
förhållande till solen. Då det dessutom synes troligt, att
månen och jorden en gång utgjort en enda
världs-kropp, kan man med ett visst berättigande säga, att
månen är en systerplanet till jorden och att de bägge
himlakropparna bildar en dubbelplanet i vårt
solsystem.
Redan antikens astronomer anade, att månen var
»en annan jord». I de orfiska sångerna, vilka
förmodas vara av egyptiskt ursprung, säges det om Zeus,
att––-»han har skapat en annan jord, som de
odödliga kallar Selene och de dödliga Månen, som har
många berg, städer och hus».
I Plutarkos’ skrift »Om ansiktet, som man ser i
månen» behandlas ingående antikens uppfattning om
vår systerplanet och bl. a. anses, att månen är bebodd
av levande väsen. En av medeltidens största
astronomer, Ibn Al-Haitham, verksam på 1 ooo-talet,
nedskrev i en ganska nyupptäckt skrift angående de
mörka fläckarna, som man ser på månytan, några
intressanta spekulationer. Bl. a. kom han till det
viktiga resultatet, att de mörka fläckarna orsakas av
solljusets reflexion mot mörka jord- och bergarter på
månen.
När Galilei år 1609 undersökte månen med
kikare, fann han, att denna hade en topografi som
erinrade om jordens. Galilei trodde, att de mörka
fläckarna var hav, och under månforskningens första
tider erhöll därför dessa fläckar namn sådana som
»Stormarnas hav», »Dödens sjö» etc. Snart visade
det sig dock, att de mörka fläckarna, sedda under
stark förstoring, visar en mängd ojämnheter och
alltså måste äga en fast yta. Man antog då, att de mörka
fläckarna är stora utbredda slättområden, vilkas yta
har en mörkare färgton än den övriga månytan.
Ännu ville man dock inte släppa tanken på att vatten
kunde finnas på månen och att denna omgives av en
atmosfär.
De för oss synliga delarna av månen är topografiskt
kända med större noggrannhet än vissa delar av vår
egen planet. Genom omfattande arbeten under det
senaste århundradet föreligger en kolossal samling av
fakta och uppgifter, som mycket väl kunde tagas till
utgångspunkt för framställningen av en allmän
måntopografi.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
