Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Människan — människans ursprung och utveckling - Nervsystemet administrerar cellstaden - Människans härstamning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2416 MÄNNISKAN ____________________________________________________________________
liv och alltefter för tillfället ställda anspråk växlar
något, och samma är förhållandet med matsmältning,
andning etc. Genom telefonledningar till stadens alla
delar står centrum i oavbruten förbindelse med de
fungerande enheterna därutanför. Till sitt förfogande
har de även en del snabbfotade bud, som ständigt är
i verksamhet och tar del i arbetet. Det är de s. k.
hormonerna från hjärnbihanget, binjurarna, ovarierna,
testiklarna, sköldkörteln. Alla dessa körtelsystem
kontrolleras av nervsystemet (se d. o.).
Men i de högst belägna hjärnkontoren befinner sig
också något annat, som visserligen endast i mycket
begränsad omfattning kan ingripa i kroppens
enskilda verksamhet men som dock spelar en avgörande
roll för helheten och ligger till grund för hela vårt
medvetna liv.
Människans härstamning
Alla nu levande människor tillhör en och samma art,
nämligen Homo sa’piens. De äldsta säkert bestämda
fynden av skelettdelar av denna art är ca 50 000 år
gamla. Människoliknande varelser måste emellertid
ha funnits långt tidigare. Vi har liksom djuren och
växterna utvecklats från lägre former. Från nutida
apor härstammar vi givetvis inte men det är troligt
att vi bör söka våra förfäder bland apliknande
varelser som levde under tertiärtiden för kanske 50
miljoner år sedan.
Ett mycket märkligt fynd gjordes 1924 i
Bechuana-land i Sydafrika av en skalle som beskrevs under
Rekonstruktion av Neanderthalmänniskan.
namnet Australopi’thecus, sydapan. Detta fynd har
senare kunnat kompletteras vid nya utgrävningar, och
man har vidare funnit fossil som hänförts till släkten
kallade Pleisan’thropus, Par an’thropus och T
elan’-thropus. Samtliga föres samman i gruppen
Austral-opitheci’nae.
Det som utmärker människan är framför allt
hjärnans kraftiga utveckling, upprätt gång, speciell
tandbyggnad, förmåga att använda verktyg och att
utnyttja elden. Talförmåga är ett annat karakteristikum och
den anses stå i samband med ett väl utvecklat
hak-utskott. Hjärnvolymen hos Australopithecus
beräknas till 650 cm3. Som jämförelse kan nämnas att
män-niskoapornas motsvarande mått är 600 cm3 och
nutida människors 1 500 cm3. Hjärnan hos
Australopithecus synes dock ha varit utformad mänskligt, och
den skulle därför trots sin föga imponerande volym
ha stått något närmare människans än apans.
Sydapan var vidare upprättgående som en människa och
hade ännu inte anpassats för den trädklättring som
utmärker nutida människoapor. Även tänderna tyder
mer på människa än apa. En mängd andra karaktärer
har undersökts, och man har kommit till det
resultatet, att sydapan måste inrangeras bland våra
tidigare förfäder.
En annan fast mycket yngre föregångare har man
funnit i lager i Syd- och Östasien. Den levde för ca
600 000 år sedan och beskrivs under namnet
Pithe-can’thropus. Hjärnvolymen hos denna var 900 cm3.
Andra former av Pithecanthropus, som även
betecknas Sinan’thropus hade en hjärnvolym på 1 000-1 300
cm3. Denna förmänniska var upprättgående, hade låg
panna och kraftiga ögonbrynsbågar men saknade
hak-utskott. Samtliga nu nämnda former har tydligen
varit kannibaler och ansett hjärna vara en läckerhet.
Därför har de knackat hål på skallen på hädangångna
medmänniskor och detta medför att man knappast
finner några hela kranier.
Ett stort antal fynd har gjorts av föregångare till
människor i Europa, Asien och Afrika. Till samma
släkte som nutida, Homo, hör Nean’derthalmänniskan,
varav man funnit fossil i trakten av Düsseldorf. Hon
anses dock ha tillhört en annan art, Homo
primige’-nius. Hon bodde i grottor och jagade uroxe, mammut,
grottbjörn etc. Tydligen var hon småvuxen men
kraftig. Hjärnvolymen var något mindre än hos oss och
pannan låg. Man antar att hon använde både eld och
verktyg. Hon har troligen dött ut och får betraktas
som ett sidoskott på vårt stamträd. Dessförinnan
uppträdde Cro-Magnon-människorna [kråmanj ång’] som
även de bodde i grottor och levde av jakt. De hade
högre panna och större kroppslängd än
Neander-thalmänniskorna. De har gjort en del avbildningar av
djur som alltjämt finns bevarade i grottor. De
tillhörde samma art som nutidens människor, Homo
sapiens.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
