Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nation och nationalism — folkens kamp för oberoende - Nationalitetsidé och nationalkänsla - Ur nationaliströrelsernas historia - Woodrow Wilsons fjorton punkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATION och NATIONALISM 244 I
FOLKENS KAMP FÖR OBEROENDE
Nation och nationalism, i början av år
1821 utbröt i sydöstra Europa ett våldsamt uppror som
låtit mycket tala om sig i historien. Det var grekerna
som reste sig mot sina turkiska herrar - vid denna
tid omfattade Turkiet ännu hela Balkanhalvön. Sällan
har en strid utkämpats med sådan bitterhet och sällan
har på civiliserad mark så ohyggliga våldsdåd begåtts
som i denna kamp. Ett outsläckligt frihetsbegär
eldade grekerna till stordåd i en till synes hopplös
situation. Deras patos spreds till den bildade
allmänheten över hela Europa. Minnen väcktes till liv om
antikens sköna värld, sympatier som djupast bottnade
i vetskapen om ett gemensamt, rikt kulturarv
strömmade från hela Västerlandet emot de kämpande
hjältarna, världsopinionen tog ställning mot förtryck och
barbari och frivilliga samlades under fanorna i hopp
om att vid Maraton och Thermopyle kunna upprepa
forntidens odödliga segrar. Entusiasmen nådde sin
kulmen då den store engelske skalden lord Byron
begav sig till Grekland, gick med i de kämpandes led
och dukade under för strapatserna. Då så småningom
grekerna också fick hjälp av reguljära europeiska
flottor och arméer var segern deras. I en fred i
Adriano-pel 1829 måste sultanen bevilja dem självständighet.
Nationalitetsidé och nationalkänsla
Det grekiska befrielsekriget är ett av de många s. k.
nationalitetskrig som från 1800-talets början rasat.
Det syftade till att ge självständighet åt en viss
folkgrupp - i detta fallet grekerna - som genom
samhörighet i ras, religion, språk, historia m. m. kände
sig som en fast enhet (nation). 1820-talets greker hade
reagerat mot att lyda under och överhuvud taget vara
sammankopplade med turkarna, som var av en
främmande stam med en annan religion, ett annat språk,
andra seder och bruk samt en helt annan historia än
de själva. Och reaktionen hade tagit sig uttryck i
uppror.
Kriget i Grekland var ett konkret uttryck för vad vi
kallar nationalitetsidén, dvs. tanken att varje nation
skall ha rätt till sin egen styrelse och till sitt eget
territorium. Uttryckt på annat sätt kan satsen
formuleras så: en nation - en stat. Bakom nationalitetsidén
i sin tur döljer sig nationalkänslan. Som historisk
företeelse har nationalkänslan anor långt ned i
medeltiden, men som praktisk-politisk handlingsnorm
av första ordningen tillhör den främst vår egen tid och
brukar ledas tillbaka till franska revolutionens dagar
och de närmast följande dramatiska händelserna i
Europa, då folken reste sig mot den napoleonska
imperialismen och dess förtryck. Sedan dess har själva
ordet nation haft en starkt känslomättad klang, i
stånd att släppa lös lidelser, endast jämförliga med
dem som en gång sönderslet vår världsdel under de
stora religionskrigen på 1500- och 1600-talen. Om
folkens strävan efter en tillvaro som fria och
självständiga nationalstater handlar en stor del inte bara av
1800-talets utan också av vår egen samtids historia-
Ur nationaliströrelsernas historia
Genom det begynnande 1800-talets starka intresse
för historisk forskning och utpräglade känsla för det
historiskt betingade i människornas och staternas liv
grundlädes den uppfattningen, att varje folk har sin
särpräglade egenart, sitt värde och sin speciella
uppgift i världshistorien. De vid det laget rådande
politiska förhållandena hindrade emellertid på många håll
en omsättning i praktiken av de nationella idéerna.
Vid sidan av stater sådana som England, Frankrike,
Spanien och de nordiska länderna, där nationalstatens
idé i stort sett redan var förverkligad, fanns det andra
länder som Italien och Tyskland, i vilka stora
nationer var splittrade mellan många skilda stater och
delvis styrdes av främmande herrar. I Österrike-Ungern,
Turkiet och Ryssland var samtidigt många olika folk
sammanförda inom en och samma stats gränser.
Nationalitetsrörelsernas märkliga segertåg under
1800-talet kom därför att betyda på en gång ett
hopfogande av förut skingrade folk till enhetliga nationella
block och en upplösning av redan existerande, alltför
brokigt sammansatta välden. De stora italienska och
tyska folken hade emellertid en både lång och
farofylld väg att vandra, innan de under Cavours och
Bis-marcks skickliga ledning kunde sammanslutas i
kungariket Italien och det tyska kejsarriket strax efter
mitten av seklet. De nya idéernas slagkraft framgick
dock av händelseutvecklingen även på många andra
håll i Europa. Tidigare självständiga riken med egen
kvarlevande kultur frigjorde sig från främmande
herravälde, och helt nya statsbildningar växte fram på
mer eller mindre nationellt betingade grundvalar.
Före det första världskriget hade Grekland, Belgien
och Norge gjort sig helt oberoende, och Rumänien,
Bulgarien, Montenegro och Albanien hade lyckats befria
sig från det tryckande turkiska oket. Men ändå var
en mängd nationella problem oavgjorda i Europa vid
den tidpunkten: miljoner polacker, tjecker och
syd-slaver väntade fortfarande otåligt på befrielsens
timma. Och i deras oro hämtade den stora världsbranden
mycket av sin näring.
Woodrow Wilsons fjorton punkter
En utomordentligt viktig milstolpe i
nationalitetsidéernas historia var det program, de s. k. fjorton
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
