Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge — vårt broderland i väster - Ett kulturfolk i en kärv och storslagen natur - Endast ruinerna av de ursprungliga fjällkedjorna återstår - Stor nederbörd i väster, glaciärer och fjordbygder - Det ständiga hotet från fjällen - Kustlandet och »strandflaten»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2514 NORGE __________________________________________
har emellertid vattendelaren i detta småkuperade
gränsland en helt annan prägel.
Med tiden har Norges rike - liksom Sveriges
-krympt samman och nått sina naturliga gränser, i
öster vattendelaren, medan biländerna i väster gått
förlorade. Men ändå är Norge ett stort land, större
än Italien. Av hela landarealen beräknas omkring %
bestå av produktiv mark, vilket är mindre än i något
annat europeiskt land, Island undantaget. Den odlade
jorden omfattar 2,6 av landytan (Sverige 9,4 %),
skogen 24,3 % (Sverige 54,5 %). Resten är högfjäll,
kalmarker, berg och snö. Större delen av landet
ligger mer än 500 m ö. h. Stora områden är alldeles
folktomma, medan andra är tätt bebyggda, såsom
vissa områden längs kusten och utefter vattendragen i
inlandet. Av Norges städer ligger inte mindre än 60
vid kusten eller i dess omedelbara närhet.
Territoriets långa utsträckning i norr och söder gör
emellertid samfärdseln dyrbar och administrationen
besvärlig, och det är i själva verket beundransvärt, att
norrmännen trots dessa svårigheter förmått göra en
lysande insats som kulturfolk.
Endast ruinerna av de ursprungliga fjällkedjorna
återstår
För flera hundra miljoner år sedan blev den
skandinaviska fjällkedjan uppvcckad längs ett bälte som
går från Nordirland och Skottland genom Norge och
vidare mot norr över Spetsbergen ända till
Östgrön-land. Här har en gång rest sig väldiga fjällkedjor,
höga som Alperna och Kaukasus, men småningom har
toppar och kammar brutits ned, så att endast
grundmurarna eller ruinerna av de gamla fjällkedjorna
återstår. Fortfarande når dock landet ansenliga
höjder, kulminerande i Galdhöpiggen med 2 469 m ö. h.
Så kom istiden och avhyvlade landet ytterligare,
grävde dalarna djupare och bredare, jämnade de
fjäll som var täckta av glaciärer och mejslade ut
toppar som sköt upp ovan isen. Landets yta har på ett
iögonfallande sätt präglats av isens arbete:
glaciä-rerna har skapat fjordar, insjöar, vattenfall,
bergskammar och tinnar. Samtidigt blev de äldre lösa
jordlagren borttransporterade och avsatta på Nordsjöns
botten, ja, ända borta i England. Ett annat resultat av
de eroderande krafterna är, att de mindre
motståndskraftiga bergarterna i stor utsträckning försvunnit.
Skifferlagren, som en gång täckte det mesta av
landet, är avskrapade, så att det hårda urberget kommit i
dagen. Rester av de mjuka skiffrarna ligger dock
spridda här och där och har nu sin största
utsträckning i Tröndelagen.
Stor nederbörd i väster, glaciärer och fjordbygder
Genomgående ligger de största glaciärerna i Norge
inte i de högsta fjällpartierna utan längre västerut i
de särskilt nederbördsrika fjällområden, som
utbre
der sig närmast innanför atlantkusten. Staden
Bergen är beryktad för sitt fuktiga klimat, men trots
sina mer än 2 000 mm om året står denna stad inte
desto mindre tillbaka för många andra platser i
Västlandet (Älfotbreen norr om Sognefjord sålunda 5 000
mm). Redan inne i fjordarna får klimatet dock en
annan prägel, och nederbörden avtar raskt.
Fjordbygderna ligger i lä för regnvindama, och i Luster
innerst i Sogn är sommaren så torr, att man får
anlita konstgjord bevattning på samma sätt som på vissa
håll i Östlandet. En lika torr och härlig sommar har
inre Flardanger, och både här och i Sogn bedrives en
storartad fruktodling. Över stora delar av landet
ligger snön kvar flera månader varje år. Längs
havskusten är dock snömängderna i regel inte så stora och
försvinner snart, t. o. m. långt i norr.
Sognefjorden kan betraktas som det klassiska
exemplet på en norsk fjord. Med sina förgreningar
antyder den klart ett äldre dalsystem, troligen
utbildat då landet låg högre än nu. Det är Norges
djupaste fjord (1 244 m) men är vid mynningen spärrad
av en grund tröskel. Djupet kan endast förklaras som
resultatet av väldiga dalglaciärers utgrävande
arbete (jfr art. Fjordar). Rikt förgrenad är också
Nordfjord, vars sidofjordar mot öster fortsättes av
dalsjöar, som sträcker sig långt in i Jostedalsbreens
fjällvärld. Jostedalsbreen är den största ismassan på det
europeiska fastlandet, med närbelägna isfält
omfattande 812 km2. Hornindalsvatn nära Nordfjord är
Europas djupaste insjö, 514 m.
Det ständiga hotet från fjällen
Då och då förekommer fruktansvärda fjällskred i
Norge. I Nordfjord minns man ännu olyckan 1905,
då ett bergparti rasade ned i Loenvannet och gav
upphov till en våg som dränkte 61 människor, ett
motstycke till katastrofen i Tafjord 1934, då 71 människor
omkom. Vanligen är dock de skred som efter
långvarig nederbörd ofta inträffar i Norge av en annan art
än de två omnämnda. De moräntäcken istidens
glaciärer efterlämnat på branta dalsidor blir genom
regnet uppblötta och råkar i glidning nedåt. I fallet drar
de med sig stora block och träd och ödelägger åkrar
och hus nere i dalbottnen.
Kustlandet och »strandflaten»
Längs Norges kust går ett bräm av lågt land, på vissa
håll sammanhängande men för det mesta uppdelat i
otaliga låga öar och holmar med grunt hav emellan.
Djupare bottenrännor sträcker sig in emot
fjordmynningarna, och höga fjälltoppar reser sig här och där,
enstaka eller flera i rad, ofta med typiska former, som
givit upphov till folkliga namn och sägner
(»Torghatten», »Hestmannen», »Rödöylöva» m. fl.).
»Strandflaten» kallas detta egenartade låga
kustland, dit bebyggelsen längs västkusten främst kon-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
