Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oskar II — en mångsidig monark - En utrikespolitisk nyorientering - En frikostig mecenat - »Brödrafolkens väl» — unionsupplösningen - Oslo — Norges huvudstad - En titt på staden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2598 OSLO
lig insats av Oskar II kan otvivelaktigt betecknas
hans initiativ i försvarsfrågan, vars öden är ett
karakteristiskt drag i hans regerings historia. Han satte
en ära i att vara konstitutionell monark. Detta
hindrar dock inte, att personliga kontroverser förekom
mellan konungen och en och annan av hans rådgivare;
så t. ex. var väl Oskar II :s personliga önskan inte utan
inflytande på den första Staaffska ministärens
bråd-störtade avgång 1906.
En frikostig mecenat
Genom sin vältalighet, sitt lysande uppträdande och
sina mångsidiga intressen vann kung Oskar allmän
aktning, och han blev på sätt och vis representativ för
det tidevarv han tillhörde. Oskar II:s
regeringsjubileum 1897 vittnade på många sätt om den stadgade
popularitet den gamle kungen fått hos det svenska
folket. Den nationalgåva på över 2 milj. kr. som vid detta
tillfälle överlämnades till jubilaren blev grundplåten
till våra lungsotssanatorier. Av sitt privata kapital gav
kung Oskar vid flera tillfällen bidrag till
forsknings
ändamål. Nordenskiölds och Sven Hedins expeditioner
finansierades till inte ringa del på detta sätt.
»Brödrafolkens väl» — unionsupplösningen
Till valspråk hade Oskar II tagit »Brödrafolkens
väl», och ingen lär kunna förneka, att han ärligt sökte
förverkliga vad som låg i detta. Det var därför ett
tragiskt öde, att just under hans tid unionskonfliktema
skulle ta en så elakartad vändning, att de slutligen
ledde till unionsupplösning. För sin hållning under
unionskonflikten, inte minst 1905, fick han uppbära
mycket klander både från norskt och från svenskt håll.
Eftervärlden kan emellertid inte frånkänna Oskar II
en väsentlig förtjänst av att konflikten till sist fick en
fredlig lösning. Inte blott genom svensk-norska
unionens upphävande 1905 utan även på annat sätt bildar
Oskar II :s tidevarv slutet på ett historiskt skede. Den
demokratisk-parlamentariska utvecklingen, som
under hans tid endast förebådats, satte efter hans död in
på allvar, och sedan kom världskriget, som definitivt
gjorde slut på »det oskariska tidevarvets» idyll.
NORGES HUVUDSTAD
USLO. Året 1048 har med stöd av Sverres saga
gärna anförts som det första i Oslos historia, och
Harald Hårdråde (d. 1066) har utpekats som stadens
grundläggare. Helt säker är man dock inte. På
1290-talet anlades på Akersnesset Akershus, numera till
stor del ombyggt, och vid samma tid byggdes
Kongs-gården på Ören i södra delen av staden. Oslo hade då
flera kyrkor och kloster. Av dem finns numera endast
ytterst sparsamma lämningar i »Ruinparken» strax
invid den nuvarande biskopsgården. Invånarantalet
var inte särskilt stort och översteg sannolikt aldrig
3 000 själar. Staden, som bortsett från de kyrkliga och
offentliga byggnaderna bestod av så gott som enbart
träbyggnader, brann ned gång på gång, senast 1624,
varefter Kristian IV påbjöd, att den skulle nyuppföras
på västra sidan av Björviken. I och med detta
uppstod en ny stad med namnet Kristiania. Då det gamla
namnet, Oslo, återupptogs 300 år senare, 1925, hade
det gamla och det nya stadsområdet redan för länge
sedan vuxit samman till en mycket större stad. Den
nya staden Kristianias historia bjuder under de båda
följande århundradena på ytterst få märkliga
tilldragelser. Staden hade under denna tid 3 000-6 000
invånare, och ännu då den centrala administrationen och
universitetet förlädes hit efter 1814, bodde här inte
mer än omkring 10 000 människor. Men sedan växte
invånarantalet stadigt under de följande 100 åren
fram till världskrigets utbrott 1914. Innanför
stadsgränsen bor i våra dagar 439000 inv. (1952), och
Stor-Oslo räknade 1950 506000.
I Oslo ligger kungliga slottet, stortinget,
regeringsdepartementen, Norges bank, universitet,
tandläkar-och veterinärinstituten samt många högre skolor och
läroanstalter. Den norska nationalteatern och landets
största museer och samlingar finns i Oslo eller dess
omgivningar, bl. a. Statens kunstmuseum,
Kunstindu-strimuseet, Norsk folkemuseum, Oslo bymuseum,
Artillerimuseet, Historisk museum samt universitetets
övriga samlingar.
Oslo är landets största hamnstad, värdet av in- och
utförsel från och till utlandet över Oslos hamn
uppgick 1949 till resp. 1 995 och 301 milj, norska kr.
Samtidigt är staden landets största industricentrum med
ett produktionsvärde av 1 735 milj. kr. 1949 (ca 20 %
av hela landets). Särskilt viktiga är järn- och
maskinindustrin, textil- och konfektionsindustrin,
livsmedelsförädlingen och den grafiska industrin.
Oslo utgör ett eget fylke och är biskopssäte.
En titt på staden
Karl Johans gate - »Karl Johan’» - är Oslos
pulsåder. Den resande som kommer till staden via
Öst-banestasjonen stöter först på den relativt oansenliga
del därav som för upp till Ekertorvet (som inte är
något egentligt torg utan endast en liten, mycket
livligt trafikerad plats); här vidgar sig Karl Johan, här
blir husen större och mer representativa, och från
Ekertorvet har man också utsikt över Karl Johans
vackra »hängbrobåge» - ned förbi Stortinget och
Grand hotel längs Studenterlundens park på den ena
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
