Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paris — staden som är en värld - »De tre musketörernas» Paris. Där Napoleon landsteg - Tre gånger besatt av främlingar - Åter ett levande Paris - Parlamentarismen — jämvikt mellan riksdag och regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2624 PARLAMENTARISMEN _____________________________
stoft vilar nu i Invaliddomen i en praktfull sarkofag,
omgiven av 12 kvinnliga kolossalfigurer
symboliserande hans största segrar.
Tre gånger besatt av främlingar
Frankrikes historia är mer intimt förknippad med
landets huvudstad än vad förhållandet är i något
annat land. Inte minst gäller detta det moderna Paris,
efter den stora revolutionen 1789, som återförde
statens tyngdpunkt till Paris från Solkungens Versailles.
De viktigaste händelserna i Frankrikes nyare historia
är knutna till staden. Det har varit stora och stolta
ögonblick men också tider av förnedring och olycka.
Tre gånger under föga mer än ett århundrade har
Paris måst kapitulera för främmande trupper,
första gången 1815 efter Napoleons fall, andra gången
under fransk-tyska kriget 1870-71 och tredje
gången under andra världskriget, då tyskarna höll
sitt intåg under Triumfbågen i juni 1940 för att bli
bortdrivna först i september 1944. Under mer än två
år av första världskriget gick de tyska linjerna blott
fem mil från Paris, som utsattes för beskjutning av
det långskjutande tyska artilleriet.
Den senaste ockupationen var den längsta och
svåraste. Då det snabba fälttåget 1940 svepte fram över
Frankrike, flydde en stor del av befolkningen. Otaliga
omkom på vägarna, andra »kom bort», och när
åter-inflyttningen småningom kunde ske, var många
försvunna för alltid. Paris hade uppgivits utan strid,
men det skonades inte därför av kriget. Tysk terror
mot befolkningen och allierad bombning av de av
tyskarna utnyttjade industrierna krävde ständigt fler
offer och åstadkom materiell förstörelse. Befrielsen
1944 blev också en blodig uppgörelse mellan tyskarna
och de franska styrkor som till stor del organiserats
inom själva staden.
Äter ett levande Paris
Men även om befolkningen lidit svårt och många
förstörda hus vittnar om krigets härjningar, är dock
det väsentliga bevarat åt framtiden. Det befriade
Paris har kunnat återtaga sin plats som ett centrum i
den västerländska kulturen. Salarna i de storslagna
museerna - Louvre, Luxembourg m. fl. — har åter
fyllts av de konstskatter som låg undangömda under
kriget.
Och intet krig kan utplåna den underbara
atmosfären och stämningen över Seine, där den slingrar
sig mellan de trädskuggade kajerna och under de
sköna broarna.
JÄMVIKT MELLAN RIKSDAG OCH REGERING
Parlamentarismen såsom styrelseform
räknar sitt upphov från det brittiska parlamentet, där
under 1700-talets lopp och särskilt under Walpoles
[oåTpåolj tid vid århundradets mitt ett system
utbildade sig, enligt vilken ministären, dvs. regeringen
i inskränkt mening, borde äga parlamentets och i
synnerhet underhusets stöd. Uttrycket parlamentarism
eller parlamentariskt styrelsesätt vann dock först
under 1800-talet allmänt burskap.
Begreppet parlamentarism är mycket omskrivet och
obestämt. Professor Axel Brusewitz har definierat
parlamentarismen som ett sådant styrelsesätt enligt
vilket regeringen för sin ämbetsutövning måste äga
parlamentets (riksdagens) förtroende. Därmed
utsä-ges, att man i stället för tidigare dragkamp mellan
regering och folkrepresentation åstundar en
oavbruten harmoni i form av politisk överensstämmelse
eller åtminstone avsaknad av politisk motsättning
dem emellan.
En följd av detta är, att ministären normalt
har förutsatts politiserad, dvs. bestående av
personer tillhörande eller närstående de grupper som
bildar ministärens underlag i parlamentet; dock
utesluter inte parlamentarism att rent opolitiska
ministärer bildas (ämbetsmanna- eller
expeditionsregering-ar), t. ex. för att utföra parlamentets vilja under en
tid då partisystemet råkat i baklås eller inte anvisar
något enda parti som regeringsdugligt.
Grundläggande för den parlamentariska
styrelseformen är förekomsten i riksförsamlingen av en
någorlunda fixerad majoritet eller del av majoritet,
som vid behov kan utvidgas, vilken är beredd att
stödja den sittande regeringen, och en opposition, som
utövar kritik mot regeringen och vid dennas avgång
är beredd att övertaga regeringsansvaret.
Oppositionens roll är lika viktig för ett gott resultat som
majoritetens. Karakteristiskt är också, att i Storbritannien,
där det parlamentariska systemet fungerar bäst,
uppskattningen av oppositionens roll tar sig uttryck i att
oppositionsledaren är avlönad av staten.
En vanlig följdverkan av parlamentarismen är, att
monarkens eller statspresidentens ställning i och med
parlamentarismens införande automatiskt försvagas,
enär hans möjligheter att välja rådgivare kringskärs
och i regel begränsas till majoritetspartiet eller det
parti som utan att äga majoritet står närmast till att
omhänderha statsledningen. På så sätt har
parlamentarismen under författningsstriderna varit ett
verktyg främst i radikala eller demokratiska partiers
kamp mot den personliga kunga- eller
presidentmakten under den tid då framför allt monarkernas och
konservatismens intressen tedde sig sammanfallande.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i re gisterb anden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
