Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Preussen — tyska rikets kärnland - En svaghetsperiod i Preussens historia - Preussens konung blir det nya Tysklands kejsare - Den preussiska delstaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 734 PREUSSEN ____________________________________
franska trupper, höll filosofen Fichte sina väckande
»Reden an die deutsche Nation» och framhöll viljan
att bevara sin nationalitet och sitt språk som den
enskilda människans högsta plikt. Heinrich von Kleist
skrev skådespelet »Die Hermannsschlacht», en
flammande maning till de gamla germanernas ättlingar
att befria sig från de moderna romarnas tyranni.
Ernst Moritz Arndt från svenska Pommern blev
härolden för en tysk nationalkänsla. Ett socialt och
politiskt reformarbete igångsattes för att avhjälpa de
brister i samhället som varit den främsta orsaken till
folkets självuppgivelse och olyckor. Ledare för
reformarbetet var till en början von Stein och, sedan
Napoleon tvingat denne att lämna landet, von
Harden-berg. Livegenskapen upphävdes, och skråväsendet
avskaffades, kommunal självstyrelse infördes och
likaså allmän värnplikt, om också till en början i
hemlighet på grund av Napoleons förbud. Befrielsens
timme slog omsider, sedan fransmännen lidit sitt stora
nederlag i Ryssland 1812. Vid uppgörelsen efter
Napoleons fall gjorde Preussen emellertid blott
obetydliga territoriella vinster, men genom en del landbyten
uppnåddes å andra sidan den fördelen, att landet fick
fler tyska och färre polska invånare än förut.
Preussens konung blir det nya Tysklands kejsare
De nationella idéer som väckts till liv under den
förödmjukande franska ockupationen fick med
tiden ett allt fastare grepp om folkopinionen i hela
Tyskland. Småstatsväsendet måste bort och nationen
samlas till en politisk enhet. Den tanken vann också
alltmera insteg, att Preussen skulle gå i spetsen för
enhetsverket, ty i motsats till Österrike var ju
Preussen en rent tysk stat och hade haft ledningen redan
i kampen mot fransmännen. Ett »nationalparlament»
sammanträdde omsider i Frankfurt am Main 1848,
bestående av valda ombud för hela Tyskland. En
för-bundsförfattning utarbetades, och kejsarkronan
erbjöds Fredrik Wilhelm IV, preussisk konung
1840-61. Främst av hänsyn till Österrike avböjde denne
dock det ärorika erbjudandet.
Hans efterträdare Wilhelm I (1861-88) hyste ett
starkt intresse för militära frågor och lät sin
krigsminister von Roon utarbeta ett härordningsförslag,
som skulle innebära en avsevärd ökning av armén och
stärka den militära organisationen. En allvarlig
konflikt uppstod emellertid i samband med dess
genomförande mellan kungen och den liberala lantdagen.
Det var i denna prekära situation som Otto von
Bis-marck blev Preussens förste minister och politiske
ledare. Med honom kom en utomordentligt kraftfull,
hänsynslös och dugande personlighet i ledningen för
det tyska enhetsarbetet.
Trots lantdagens motstånd genomförde Bismarck
till att börja med den planerade härordningen. Och
med den nyorganiserade armén som verktyg och
generalstabschefen von Moltke som dess ledare lade
han grunden till Tysklands enhet genom tre tätt på
varandra följande krig: med Danmark 1864, med
Österrike 1866 och med Frankrike 1870-71. Efter det
österrikiska kriget bildades det Nordtyska förbundet
av 22 stater norr om Main under Preussens ledning,
och samtidigt stöttes Österrike ut ur den alltyska
gemenskapen. Preussen blev ensamt herre på täppan.
Under kriget med Frankrike anslöt sig de tre
sydtyska staterna Bayern, Württemberg och Baden till
förbundet och deltog i fälttåget. Därmed hade det
nya tyska riket blivit en realitet, och 1871 hyllades
Preussens konung, Wilhelm I, som tysk kejsare.
Enhetsverket var fullbordat efter Bismarcks politiska
linje: icke genom »tal och parlamentsbeslut» men
med »blod och järn».
Den preussiska delstaten
Preussens historiska mission att bilda den kärna
kring vilken det tyska riket kunde byggas upp var
sålunda slutförd. Men dess roll förblev också i
fortsättningen av dominerande betydelse för
kejsardömet, Weimarrepubliken och Hitlers »tredje rike».
Rikskanslersämbetet var sålunda under hela
kejsartiden förenat med den preussiske
ministerpresidentens, och den konservativa statsmakten i delstaten
förblev ända fram till revolutionen 1918 en härd för
den politiska reaktionen i riket.
Den preussiska andan satte i hög grad sin prägel
på riket i dess helhet. I denna anda ingick ett drag av
militärt översitteri och halvt feodalt junkervälde, det
s. k. preusseriet. Preusseriet neutraliserades i den
yttre politiken av Bismarcks klokt realpolitiska
handlande. Men sedan kejsar Wilhelm II brutit med
Bismarck år 1890 gjorde en utmanande utrikespolitik sig
alltmer gällande, som var olycklig för att den
beledsagades av kapprustning och andra militära
demonstrationer, riktade såväl mot England som mot
Ryssland. Tyskland gick en farlig väg utan att ha en av
dessa båda stater till bundsförvant.
Inringningspoliti-ken mot Ryssland i första världskriget och det
ödesdigra nederlaget 1918 besannade detta.
Trots revolutionen och kejsardömets fall 1918
behöll Preussen ännu en tid sin ställning som
förgrunds-stat inom riket. Men när Hitler kommit till makten, var
den suveräna preussiska statens dagar räknade. I
likhet med övriga delstater fick den göra avkall på sin
självständighet gentemot riket i samband med
utfärdandet av en rad lagar 1933-35 oc^ förvandlades till
blott och bart ett förvaltningsområde. Men även som
sådant har det gamla Preussen upphört att existera
efter det andra världskriget. Det forna stamlandet
i öster, Väst- och Ostpreussen, har liksom Schlesien
övergått i polsk och rysk ägo, och det övriga landet
är för närvarande uppdelat på de olika
segrarmakternas ockupationszoner.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
