Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radioteknik — världens snabbaste kommunikationsmedel - Vad är en elektrisk våg? - Radiovågornas egenskaper - Modulering och demodulering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2784 RADIOTEKNIK _____________________________________________________—––––––––––-
Fig. 5, Schematisk
framställning av elektrodsystemen i
olika typer av radiorör. Fr. v.
diod, triod, tetrod och pentod.
netiska fältlinjerna på sätt som figuren visar sprider
sig över antennens grannskap. Det är härvid givet, att
de yttre fältlinjerna utbildas med en viss fördröjning
gentemot de inre, eftersom de har att övervinna en
viss magnetisk induktivitet, som utbildar sig i det
rum de omsluter. Fördröjningen blir särskilt
utpräglad, när strömväxlingama är snabba, och
innebär att fältlinjer »avsnörts» från antennen och
fortskrider i radiell riktning på egen hand, i det att de
bildar en elektromagnetisk våg. Det har visats av
Maxwell, att denna våg eller strålning fortskrider med
ljusets hastighet, 300 000 km/sek., oberoende av
svängningens frekvens. Vi har alltså att göra med ett
fenomen som påminner om ljuset, och på analogt sätt kan
vi också tala om våglängd. Med våglängd förstås då
den vägsträcka som vågen hinner tillryggalägga under
en hel svängning. Har vi att göra med en frekvens
av 1 000 000 hela svängningar per sekund, blir
våglängden alltså 300 meter. På samma sätt
representerar våglängden 30 meter en frekvens av 10000000
svängningar, dvs. 10 megacykler (Mc) per sekund =
10 Mhz (megahertz).
Radiovågornas egenskaper
När en radiovåg passerar en mottagare i form av
en vertikalt anordnad antenn, induceras en
motsvarande växelspänning i denna. Är antennkretsen noga
Fig. 6. Moduleringsprincip för AM och FM. 1 och 2 är två
signalspänningar i form av en sinusvåg med olika styrka
(amplitud). 3 och 4 illustrerar hur dessa båda sinusvågor vid
amplitudmodulering, AM, får påverka den högfrekventa
bärvågens amplitud. I 5 och 6 visas hur samma sinusvågor vid
frekvensmodulering, FM, får påverka bärvågens frekvens.
avstämd till rätt våglängd, blir strömsvängningarna
kraftigare än eljest och därför lättare att utnyttja för
mottagningsändamål. Radiovågorna har i övrigt
egenskaper som är fullt analoga med ljusvågornas (betr,
våglängd se Ljus). De kan sålunda reflekteras, brytas
och bringas att interferera med varandra. Eftersom
de i ett homogent medium rör sig rätlinjigt, skulle
man kunna tro, att de till största delen borde
försvinna från jorden, så att kommunikation med en
bortom horisonten belägen mottagare icke skulle vara
möjlig.
När sådan mottagning i alla fall kan ske,
beror detta på att atmosfären inte utgör något
homogent medium. På en höjd över jordytan av 80 å 100
km finns nämligen ett atmosfäriskt skikt som är rikt
på fria joner och som sålunda är i någon mån ledande.
Detta s. k. Heavisideskikt verkar fördenskull som en
i viss mån speglande yta för rymdvågorna, så att
dessa kommer att kröka sig runt jorden. Det är
oregelbundenheter i denna speglingseffekt som
åstadkommer de variationer i mottagningsstyrka som går
under benämningen fading.
Modulering och demodulering
Hur kan nu en dylik våg med en frekvens av t. ex.
1 000 000 svängningar per sekund bringas att överföra
ljud? Det går så till, att man i avsändaren låter ljudet
påverka de elektriska svängningarnas styrka, så att
denna kommer att variera i takt med de relativt
långsamma ljudsvängningarna. Vid en sändare av
enklaste slag kan vi i detta syfte inkoppla en vanlig
kol-kornsmikrofon direkt i antennkretsen. När en
talsvängning träffar mikrofonen, pressas kolkornen
tillsammans, varigenom mikrofonens motstånd minskas
så att radiovågens styrka ökas. I nästa ögonblick skils
kolkornen åt, varigenom motståndet ökas och som
följd härav radiovågens amplitud minskas.
Förloppet illustreras i fig. 3. En sådan sändare har
emellertid en mycket liten effekt, och mikrofonerna i en
modern radiostudio baserar sig på andra principer. En
vanlig mikrofontyp är den dynamiska, där en ledare
i form av spole eller band är lättrörligt upphängd i ett
kraftigt magnetfält och drivs att vibrera i takt med de
ljudvågor som träffar mikrofonen. De små
växelspänningar, som mikrofonen levererar, förstärks 1 ooo-tals
gånger och får därefter påverka den i sändaren
alstrade högfrekventa svängningens amplitud.
På mottagarsidan måste man för att få signalerna
hörbara på motsvarande sätt demodulera den sam-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
