Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radiotjänst — bildning och förströelse via etern - Föredrag och aktualiteter - Hur programmen kommer till - Lyssnarkontakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2788 RADIOTJÄNST ________________________________
Föredrag och aktualiteter
Det talade ordet är när allt kommer omkring det
ljud som har haft och har den största betydelsen i
och för radion. Föredragsavdelningen har hand om
den del av det talade ordet som rör kulturell
orientering och folkbildande uppgifter. Skolradion intar
här en viktig plats. De andliga programmen,
barn-och ungdomsprogrammen, husmorsprogram,
lant-bruksprogram och språkkurser tillhör de övriga
grenar där avdelningen arbetar. Det rena föredraget
växlar här med biandprogram, enkäter och diskussioner.
Aktualiteten är radions nerv och kärna. Genom sin
räckvidd och snabbhet har radion i vissa fall
möjligheter som inget annat medium förfogar över. Det är
här Aktualitetsavdelningen har sitt huvudsakliga
arbetsområde. Reportage, Dagens eko, diskussioner i
brännande frågor - allt skall på ett så direkt och ändå
avvägt sätt som möjligt spegla nuet i vårt eget land
och i världen. Nyhetssändningarna från TT och
rapporterna från Väderlekstjänsten är utomordentligt
avlyssnade programpunkter, och särskilt under
krigsåren visade radion vilken betydelse den har som
medel att snabbt och effektivt komma i kontakt med
landets befolkning.
Hur programmen kommer till
Det är de olika programavdelningarna som står för
ingredienserna i radioprogrammet. Bakom varje
programpunkt ligger ett arbete som inte kan utläsas av
sändningstidens längd. En reporter reser ut för att
rekognoscera, undersöka programmöjligheter och
knyta personliga kontakter. Så går inspelningsbilen
ut, radiomannen gör på grundval av förhandsstudier
sina intervjuer och bilen återvänder med en packe
skivor eller magnetofonband. Sedan skall detta
material redigeras, klippas ihop och förses med
sammanbindande text innan det färdiga reportaget kan
presenteras publiken. En pjäs översätts, radiobearbetas,
ges till en regissör som i samarbete med en av radions
egna producenter väljer skådespelare, ljudeffekter
som kanske till en del måste nyinspelas, lokal. Så
repetitionsarbetet, sammansmältningen av de olika
elementen till en ljudbild, och till sist inspelningen
som nästan alltid måste ersätta direktsändningen
genom att skådespelarna är bundna till sina teatrar på
kvällarna. En föredragshållares manus måste kanske
putsas, ges en mera talspråklig form. Författaren
själv måste kanske också instrueras och
mikrofontränas. Utom det rent musikaliska repetitionsarbetet
fordras en noggrann avvägning av de olika
instrumentgrupperna inför mikrofonen, etc. etc. Allt detta
arbete måste ske med radions speciella krav för
ögonen, eller rättare sagt för öronen: att i möjligaste mån
ersätta bristen på visualitet. Televisionen, som 1954
gjorde sitt intåg i Sverige, först en vårvecka i
biokungen Anders Sandrews regi och sedermera på
hös
ten i övningssändningar från Radiotjänst, kommer
säkert att aktualisera och skärpa kraven på denna
radions speciella estetik (se Television).
Men ännu är radioprogrammet inte färdigt. De
olika delarna skall fogas ihop till ett helt, med en
noggrann avvägning av elementen. Den första skissen
till en veckas program, den s. k. tablån, görs upp sex
veckor i förväg på grundval av offerter lämnade av
programavdelningarna. I en rad sammanträden
diskuteras sedan den vidare utformningen, arbetet på de
enskilda delarna fortskrider, ända tills den gröna
lampan tänds och hallåmannen, resp, -kvinnan, säger
sitt: - Sveriges radio.
Lyssnarkontakten
Radion skall inte slaviskt följa lyssnarviljan.
Radion har en fostrande och kulturvårdande uppgift
som ibland kommer i konflikt med en bredare
lyss-naruppfattning. Men en radio utan lyssnare är å andra
sidan ingen radio: den får inte bli ett
folkbildnings-institut, som med nedlåtenhet ser på den lätta
förströelse som en trött lyssnare har rätt att begära efter
arbetsdagens slut. Men den rätta avvägningen är
mycket svår.
För att man skall kunna följa en någorlunda rättvis
linje - att tillfredsställa alla är en omöjlighet -
fordras en såvitt möjligt bred kontakt med lyssnarna.
Dels genom att radion själv informerar och
orienterar och intresserar lyssnarna för stoffet genom de
olika medel som står till buds: Röster i Radio,
studiebrev och böcker etc., dels genom att radion söker
kännedom om lyssnarnas egna reaktioner. Från allra
första början var den kontakten nyckfull och
oorganiserad: en lyssnarpost som ibland svällde över alla
bräddar, någon gång i tacksamhet men kanske mest i vrede,
telefonreaktioner, och så den personliga kontakt med
lyssnarna som radiomännen fick under sitt arbete på
fältet. Numera använder sig Radiotjänst av två
säkrare sätt att skaffa informationer om lyssnarna: dels
riksomfattande undersökningar utförda av de stora
opinionsinstituten, dels av de s. k. lyssnarråden, som
har varit i verksamhet sedan 1949.
Dessa är diskussionsgrupper, som med hjälp av
frågeformulär diskuterar radioprogrammen ur olika
synvinklar. Med hjälp av denna utvidgade
lyssnar-kontakt har radion lättare att korrigera egna
misstag, att motverka det vanetänkande och den
förstel-ning som är en av riskerna för ett monopolföretag.
Radion får inte hamna i en fastlåst och ensidig syn
på sina egna uppgifter, vare sig åt det strängt
pedagogiska eller det nöjesindustriella hållet. Radion
måste hålla alla sina olika uppgifter levande för sig
under ständig omprövning av förutsättningar och
möjligheter - och det är där som radion har behov av
lyssnare som kritiserar, gör ned eller uppmuntrar,
men framför allt lyssnar.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
