Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religionsfrihet — ingens samvete tvinga eller tvinga låta - Religionsfrihetslagen av 1951 - Massutträde?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_________________________________________________ RELIGIONSFRIHET 28 19
INGENS SAMVETE TVINGA ELLER TVINGA LÅTA
RELIGIONSFRIHET. Ordet religionsfrihet har en
dubbel innebörd. Antingen menas med
religionsfrihet frihet från religion eller frihet till religion, dvs.
den enskilde medborgarens frihet till
religionsutövning. Historien uppvisar ett flertal fall av kränkning
av religionsfriheten i båda dess former. I många
länder, där det s. k. statskyrkosystemet varit
allenarå-dande, har det förekommit betydande religionstvång
med svårartade förföljelser mot oliktänkande. I
modem tid känner vi också exempel från
diktaturländerna, där de religiösa fått bära martyrskapet för
sin tro.
Vårt land har här, liksom i de flesta frågor som
berör de mänskliga rättigheterna, utmärkt sig för en
modererande linje. Den religiösa enhetstanken har
visserligen varit en ledande princip - »nu har
Sverige blivet en man, och alla hava vi en Gud» - och
under storhetstiden betonades starkt kravet på
tillhörighet till den rena evangelisk-lutherska läran, men
mer svårartade förföljelser har inte förekommit.
Redan år 1809 fastslogs religionsfrihetens princip
i den svenska grundlagen, där den berömda sextonde
paragrafen i regeringsformen stadgar: »Konungen
bör... ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan
skydda var och en vid en fri utövning av sin religion,
så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn
eller allmän förargelse åstadkommer.» I praktiken
fanns dock betydande inskränkningar. Det beryktade
konventikelplakatet med sitt förbud för enskilda
religiösa sammankomster upphävdes först 1858. För de
inflyttade utlänningarna var det även klent ordnat
beträffande deras religionsutövning. Efter åtskilliga
diskussioner i riksdagen antogs den 31 oktober 1873
den förordning, som erkände främmande
trosbekän-nare rätten till religionsutövning och gav de svenska
medborgarna möjlighet att utträda ur den svenska
kyrkan till något annat av staten erkänt religiöst
samfund. Denna förordning har ägt bestånd ända till och
med år 1951.
Religionsfrihetslagen av 1951
Någon absolut religionsfrihet var det dock inte
fråga om. Varje svensk medborgare kom automatiskt
vid födelsen att tillhöra svenska kyrkan, och någon
möjlighet för en ateist att frånsäga sig gemenskapen
med trossamfundet gavs inte. Vid åtskilliga
riksdagar framfördes motioner om en revidering av
religionsfrihetslagen, och vid 1929 års kyrkomöte
motionerade de svenska biskoparna om rätt till fritt
utträde ur svenska kyrkan, allt utan resultat. Först
år 1943 tillsattes en »dissenterlagskommitté», vars
förslag antogs av riksdag och kyrkomöte 1951 och som
resulterade i den nu gällande religionsfrihetslagen av
den 26 oktober 1951. Denna lag trädde i kraft den 1
januari 1952.
De viktigaste nyheterna i religionsfrihetslagen var
det s. k. fria utträdet ur svenska kyrkan. Tidigare
hade man endast kunnat utträda till något annat
kristet samfund, nu står det var och en fritt att utträda
ur svenska kyrkan utan uppgivande om varför man
utträder eller vart utträdet gäller. Man kan alltså hos
oss, såsom i de flesta utländska stater, bli
»konfessionslös». Anmälan om utträde skall göras skriftligen
på pastorsexpeditionen.
En annan viktig nyhet är att pastorerna inom de
svenska frikyrkosamfunden numera äger rätt att i
vissa fall förrätta vigsel. Även i fråga om
jordfästning har vissa lättnader i bestämmelserna genomförts.
Den som utträder ur svenska kyrkan får viss
nedsättning i skatten. De svenska kyrkoförsamlingarna
har rätt till uttaxering för sina kyrkliga behov. Då
svenska kyrkan tillika fullgör vissa borgerliga
åligganden, såsom i fråga om folkbokföringen, stadgades
en nedsättning av 40 % beträffande kyrkoavgiften. För
en i Stockholm bosatt person utgör för närvarande
(år 1954) nedsättningen vid 5000 kronors inkomst
omkring 5 kr, vid 10 000 kr 13 kr, vid 20 000 kr 30 kr,
vid 50 000 kr 75 kr etc.
En fråga som spelade en mycket stor roll vid
debatterna om religionsfriheten gällde skolans
kristen-domsundervisning och dess morgonböner. Från visst
håll hävdades att det obligatoriska deltagandet
innebure ett grundlagsstridigt samvetstvång. Den nya
lagen medgav dock inte generell frihet härvidlag men
möjliggör lättnader för dem som inte tillhör svenska
kyrkan.
Massutträde ?
Blir det något massutträde ur svenska kyrkan?
Under de tre år som den nya lagen nu varit i bruk har
endast ett fåtal begagnat sig av möjligheten till
utträde. Någon samlad statistik föreligger inte ännu.
Hittills har utträdessiffran dock inte uppgått till en
procent. De flesta utträdena synes ha gällt vissa mer
extrema sekter. I stort sett har frikyrkofolket stannat
kvar inom kyrkan. Gruppen av konfessionslösa
synes vara obetydlig.
Hur utvecklingen kommer att gestalta sig i
framtiden är svårt att säga. I våra grannländer, som
under längre tid än vi har haft rätt till fritt utträde ur
kyrkan, har man dock inte kunnat spåra några
massrörelser från kyrkan. De nordiska kyrkorna tycks
därför ännu kunna betecknas som folkkyrkor i ordets
egentliga bemärkelse.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
