Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rembrandt Harmenszoon van Rijn — ljusdunklets odödlige mästare - Ljusskildringen blev hans främsta instrument - Förandligad människoskildring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REMBRANDT 2821
framställda Danae i Eremitaget i Leningrad) är
också oupphunna i mjukt, sinnligt behag.
Med allt detta hade Rembrandt ingalunda närmat
sig publikens smak, och Saskias arv hade befriat
honom från att behöva ta hänsyn till timliga behov. Han
ville helt enkelt inte göra en beställare till lags, och
med första större beställningsarbete måste han
därför råka illa ut. Tillfället kom, när kapten Frans
Ban-ning Cocq och hans skyttar uppdrog åt Rembrandt
att måla deras grupporträtt - det blev Rembrandts
dittills största målning, senare känd under namnet
Nattvakten och riksmuseets i Amsterdam främsta
klenod. Den jättelika tavlan blev färdig 1642 men
sägs ha mottagits med starkt missnöje, eftersom den
inte precis motsvarade det som beställarna hade
väntat och som de var beredda att betala för,
nämligen skyttegillets illustrerade medlemsförteckning.
Den är en mäktig symfoni av ljus och färg;
bländande solsken strömmar över förgrundsfigurerna i
deras färgstarka dräkter, medan de bortre
gestalterna skymtar i djup skugga, somliga delvis skymda av
fanor och vapen - det finns t. o. m. en hel del som
inte hör till sällskapet, eftersom Rembrandt för
mass-verkans skull målade 28 skyttar, inte bara de 17
beställarna, och dessutom av kompositionsskäl tilläde
en vitklädd flicka med en färggrann tupp vid bältet.
Men det torde vara en gammal överdrift att säga att
beställarna var blinda för tavlans konstnärliga
förtjänster och att det därefter var slut med
förtroendet för Rembrandt.
Vid samma tid dog Saskia. Rembrandt var ensam
med den årsgamle sonen Titus, och han sökte döva
sin sorg med långa vandringar utanför staden. Under
dessa hämtade han uppslag till sina
landskapsetsning-ar, som inom hela den grafiska konsten står
oöverträffade i fråga om uttrycksmedlens knapphet och
uttryckets rikedom. En vemodig, religiöst färgad
naturkänsla fyller dessa små slättlandskap med deras
väldiga himmelskupa. Också i de bibliska
målningarna märker man en ny belysning över Rembrandts
liv. Deras åtbördsspråk dämpas till nästan
fullständig stillhet, all karakteristik är samlad i ansiktena.
Själfullare och innerligare än Rembrandts senare
målningar och etsningar med motiv ur Nya
testamentet har ingen religiös konst varit.
Förandligad människoskildring
Efter några år grundade Rembrandt en ny familj
med sin trofasta och uppoffrande hushållerska
Hen-drickje (Hendrijke) Stoffeis, en ung bondflicka, som
blev hans ovigda maka och födde honom en dotter.
Han fick åter uppleva en tid av lyckligt skapande.
Särskilt märkliga är hans porträtt från de närmaste
åren (1650-talet) med sin förandligade
människoskildring, i vilken själen tycks ta synlig gestalt; mest
gri
pande porträtten av fromma åldringar — några av
de konstverk som allra djupast och innerligast talar
om vad det vill säga att vara människa.
Själv fick Rembrandt snart uppleva nya,
olycksdigra och förödmjukande händelser. 1654 fick
Hendrick-je en sträng varning av de kyrkliga myndigheterna
för sitt förhållande till honom. Det var bara början
till förnedringen. Härtill kom ekonomiska bekymmer,
vilka nog i viss mån hängde samman med hans ivriga
samlande: han ägde målningar av ryktbara mästare,
antika skulpturer och sällsynta kopparstick, hans hus
var en skattkammare som var full av konstföremål.
Rembrandt måste 1656 gå i konkurs och förlorade
allt, hus och konstskatter, sina egna målningar,
allt utom Hendrickje och barnen. Under en tid
därefter vet man föga om honom. Hendrickje gjorde 1660
ett modigt försök att med Titus’ hjälp sätta upp en
konsthandel för att skaffa bröd till huset, och några
beställningar lättade tidtals betrycket. Bland dem
var det stora grupporträttet av klädesmäklarskråets
kontrollråd, De Staalmesters, skenbart konstlöst
anordnat och fyllt av målerisk skönhet. Samma år (1662)
fullbordade Rembrandt sin största målning, Claudius
Civilis avfordrar bataverna ed att resa sig mot
romarna, ett motiv ur Hollands äldsta kända historia;
den var avsedd att smycka rådssalen i stadshuset i
Amsterdam (det nuvarande kungliga slottet). Redan
ett officiellt uppdrag av detta slag tyder på att
samtiden ingalunda var så oförstående för Rembrandts
klärobskyrmåleri som man gärna velat göra gällande.
Att tavlan inte kom på plats och blev beskuren kan
bero på arkitektoniska förändringar i salen där den
skulle placeras. Legender bildas gärna kring sådana
episoder. Faktum är dock att målningen ersattes av
en annan. Endast mittpartiet med huvudfigurerna
finns i behåll; det dök upp i Stockholm i slutet av
1700-talet, skänktes till Konstakademien och är
sedan länge deponerat i Nationalmuseum, vars främsta
smycke tavlan är.
De personliga olyckorna drabbade den gamle
konstnären allt hårdare. Hendrickje dog från honom, Titus
dog också. Men aldrig strålade hans fria och
lidelsefulla färgfantasi hetare och skönare än i dessa tunga
ålderdomsår. Ett självporträtt i
Wallraf-Richartz-museet i Köln visar hans åldrade, härjade ansikte
- målat i en färg som lyser som smält guld och
klingar som ett mäktigt orgelackord.
Nationalmuseum har, utom Claudius Civilis, sju
målningar av Rembrandt, de flesta porträtt, varav ett
föreställer Saskia och ett annat, förr kallat
»Rembrandts kökspiga», troligen Hendrickje. Museets
samling av hans etsningar och teckningar är stor och
ytterst värdefull. - Göteborgs museum har två
målningar av Rembrandt, bland dem Riddaren med
falken, ett visionärt fantasiporträtt från mitten av
1660-talet.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
