Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richelieu, Armand Jean du Plessis — kardinalen som inledde Frankrikes »stora sekel» - I kamp mot Habsburg och mot hugenotterna - Den mäktige kardinalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2828 RICHELIEU
Kardinal Richelieu en face och i profil. Detalj av målning
av P. de Champaigne.
KARDINALEN SOM INLEDDE
FRANKRIKES »STORA SEKEL»
Richelieu [risjaljö’], Armand Jean du Plessis
(t585-i642), inriktade sig först på den militära
banan men ingick sedermera i det andliga ståndet för
att åt familjen kunna bevara biskopsstiftet Lugon. Vid
21 års ålder utnämndes han till biskop, och några år
senare erhöll han kardinalsvärdigheten. Någon
andens man blev dock Richelieu aldrig, han var mera
krigare än präst, men först och sist politiker. Han
lyckades vinna änkedrottning Maria av Medicis
förtroende och kom på den vägen in i ämbetskarriären.
Hans inflytande blev allt större, och 1624 utsågs han
av Ludvig XIII till medlem av statsrådet, vars
främste man han snart blev.
I kamp mot Habsburg och mot hugenotterna
Med Richelieus utnämning började en ny epok i
Frankrikes historia. Främst gäller detta
utrikespolitiken.
Då Richelieu tog ledningen, befann sig
Frankrike i ett farligt läge. Runt omkring dess gränser låg
det habsburgska husets besittningar, och ännu var
habsburgarnas makt obruten. Richelieu sökte därför
bundsförvanter bland deras fiender, och han drog sig
inte för att knyta förbindelser med protestantiska
sta
ter, med England, Holland, Sverige och tyska
protestanter. Till en början sökte han visserligen skjuta
dessa stater framför sig, men då situationen krävde,
lät han Frankrike med egna maktmedel träda in i det
stora trettioåriga kriget både på den spanska och den
tyska fronten (1635). Frankrikes - och inte minst
Sveriges - insatser åstadkom också en betydelsefull
omkastning av maktförhållandena i Europa. Före sin
död 1642 fick Richelieu bevittna, att Habsburgs
övermakt var knäckt.
Men samtidigt som Richelieu samverkade med
protestantiska stater i den yttre politiken, bekämpade han
deras trosfränder hugenotterna i själva Frankrike.
Hugenotterna hade av Henrik IV erhållit en
undantagsställning, som i Richelieus ögon gjorde dem
till en farlig stat i staten. Kardinalen blockerade det
starkt befästa La Rochelle i sydvästra Frankrike och
förde som »konungens generallöjtnant» i egen person
befälet över belägringsarmén. La Rochelle föll, och
hugenotterna tvingades att rasera alla de
»säkerhets-platser» de genom ediktet i Nantes haft sedan Henrik
IV:s dagar (1628).
Den mäktige kardinalen
Richelieus kamp mot hugenotterna dikterades inte
av religiösa skäl, ty han var principiellt emot all
re-ligionsförföljelse, utan av politiska motiv. Den var
ett led i hans allmänna strävan att bryta ner alla
krafter som stod i vägen för den franska statens makt
och myndighet inom landets gränser. Liksom
beträffande utrikespolitiken röjde Richelieu även här väg
för Ludvig XIV. Han började bygga upp den franska
byråkrati, som sedermera blev helt beroende av
konungen. Högadeln förlorade sin självständiga
ställning inom förvaltningen och ställdes under sträng
kontroll av s. k. intendenter. Richelieu gick hårt och
skoningslöst fram; även högadliga huvuden fick falla
för bödelsyxan, och »prinsar av blodet», som stod
honom emot, inspärrades på hans befallning. T. o. m.
änkedrottningen måste lämna Frankrike, sedan hon
deltagit i en intrig för att störta den mäktige
kardinalen.
Nästan hela Richelieus bana var också fylld
av kamp mot inre fiender. Hans farligaste
motståndare var markisen av Cinq-Mars [sängma’r]. Den
unge mannen umgicks med planer på att mörda
kardinalen och själv inta hans plats, och han hade en tid
kungens öra. Men Richelieu avslöjade hans intriger,
och hans huvud fick falla. Blott några månader senare
var Richelieu själv död (4 dec. 1642). Med samma
klara blick och djärva lugn som alltid utmärkte
honom såg han döden nalkas. Då prästen, som skulle
ge honom sista smörj elsen, uppmanade honom att
förlåta sina fiender, gav Richelieu det storslagna
svaret: »Jag har aldrig haft andra ovänner än
Frankrikes.»
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
