Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riddarholmskyrkan — de svenska kungarnas vilorum - Gustavianska gravkoret - Karolinska gravkoret - Bernadotteska gravkoret - Riddarhuset — där rikets mäktigaste stånd höll möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tegelmurverk. På tornhuvens gröna kopparspira syns
en förgylld pelikan, som med sitt blod matar sina
ungar, en symbol av den självuppoffrande kärlek som
Gustav Adolfs hjältedöd innebar. På gravkorets
ytterväggar läses i latinska inskrifter:
»Under svårigheter började han, gudsfruktan
älskade han, fienderna besegrade han, riket
utvidgade han, svenskarna upphöjde han, de
betryckta befriade han, döende segrade han.»
Då kistan 1744 öppnades, befanns liket välbevarat,
över svepningen låg en sammetspung med den
gulddosa i vilken konungens hjärta förvarades. I
gravkoret är uppställd en sarkofag av grön marmor, vilken
Gustav III ursprungligen tilltänkt sin fader konung
Adolf Fredrik men som av Karl XIV Johan
uppställdes och försågs med latinsk inskrift: Gustav Adolf
den store. I gustavianska gravkoret vilar bl. a.
drottning Maria Eleonora, kungarna Adolf Fredrik, Gustav
III, Karl XIII med gemåler samt Gustav IV Adolf
och dennes son, prins Gustav av Vasa.
Karolinska gravkoret
Redan Nikodemus Tessin d. ä. påbörjade det
karolinska gravkoret 1671 i en stil som helt skiljer
sig från kyrkans i övrigt - klassicerande barock.
Materialet är ljusgrå gotlandssandsten. Det utsökt
vackra koret fullbordades först 1743 av Carl
Hårle-man.
Här vilar kungarna av den pfalziska ätten: Karl X
Gustav, Karl XI och Karl XII samt Fredrik I av
Hessen och hans drottning Ulrika Eleonora d. y.
Vid Karl XH:s likbegängelse fördes kistan under 26
dagar från Uddevalla till Stockholm, varefter
konungen stod på lit de parade på Karlberg. Begravningen
skedde 26 februari 1719 kl. 6 e. m. vid fackelsken och
dånet av förstämda pukor. I kyrkan hade beretts en
särskild plats för de kvarlevande av den berömda
drabantkåren, »som hava städse varit i aktionerne,
mäste delen uti största elden brukade». Konungens
balsamerade stoft undersöktes 1746, 1799, 1859 och
____________________________ RIDDARHUSET 283 I
1917, vid vilket senare tillfälle en sorgfällig
medi-cinsk-vetenskaplig undersökning företogs. Karl XILs
sarkofag i gravkoret är ritad av Nikodemus
Tessin d. y. och utgör med sin enkla utsmyckning med
blott en kunglig krona och en lejonhud ett värdigt
monument över den döde krigarkonungen.
Bernadotteska gravkoret
Det senaste kungliga gravkoret är det
bernadotteska, uppfört i en närmast till gustavianska gravkoret
ansluten stil 1858-60 efter ritningar av F. W.
Scho-lander. Här vilar Karl XIV Johan, Oscar I, Karl XV,
Oscar II, Gustav V med drottningar samt andra
medlemmar av huset Bernadotte. Numera begravs endast
regerande medlemmar av kungahuset här. Ståtlig är
Karl XIV Johans sarkofag av älvdalsporfyr, kopierad
efter den romerske statsmannen och fältherren
Agrip-pas grav i Rom.
Bland andra gravkor i kyrkan märks det
torstens-sonska, uppfört 1651 av änkan efter Lennart
Tor-stensson, Beata De la Gardie. Det är försett med en
byst av fältherren i vit marmor och bär inskriften:
»Hans ätt är utslocknad, men hans många segrar,
helst den vid Leipzig den 23 oktober 1642 och den vid
lankowitz den 24 febr. 1645, äro en odödlig avföda.»
På sydsidan återfinns det vasaborgska, uppfört omkr.
1652 för Gustav II Adolfs son, greve Gustav
Gustavsson av Vasaborg.
Flera andra gravmonument, epitafier och
begrav-ningsvapen erinrar ännu om Sveriges stormaktstid
och dess ledande män. Ett minne från senare tider
utgör general Adlercreutz’ gravsten. Hjälten från
finska kriget 1809 avled 1815.
Statens trofésamling uppsattes i kyrkan 1817 men
överfördes till Livrustkammaren i samband med
Rid-darholmskyrkans genomgripande restaurering åren
1914-22, som verkställdes under ledning av
professor Martin Olsson.
Endast ett fåtal »rivna fanor, segertecken» hänger
numera kvar i koret.
DÄR RIKETS MÄKTIGASTE STÅND HÖLL MÖTE
Riddarhuset i Stockholm tillhör »ridderskapet
och adeln», som det svenska adelsståndet officiellt
kallas, och är ståndets samlingslokal. De nutida
adels-mötena är snarast att likna vid
föreningssammanträ-den, och där handläggs inga offentliga ärenden.
Huset har också byggts för ett förnämligare ändamål,
som mötesplats för äldre tiders maktägande adel,
rikets förnämsta och mäktigaste stånd; det är den äldsta
byggnad i Sverige som uppförts särskilt för
riksdags-ändamål, men det byggdes på adelns egen bekostnad.
Riddarhuset är en utomordentligt formskön och
ståtlig byggnad, ett av storhetstidens främsta
bygg-nadsminnensmärken. Dess arkitektur gör ett enhetligt
intryck, men i verkligheten är dess byggnadshistoria
ganska invecklad. Fyra arkitekter efter varandra
arbetade 1641-60 på det stora bygget: fransmannen
Siméon De la Vallée, tysken Heinrich Wilhelm,
holländaren Justus Vingboons och den i Sverige
utbildade Jean De la Vallée, son till Siméon, varvid var
och en följde den stil som han lärt sig behärska. Av
den äldre De la Vallées insats i arbetet märks föga;
byggnadens fasader är i huvudsak Vingboons’ verk
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
