Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Robespierre, Maximilien — dygdemönster och tyrann - Idealistisk radikal - Rousseaus lärjunge — folkets avgud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBESPIERRE 2843
Robespierre störtades under
dramatiska former.Denna
samtida teckning visar hur han med
käken krossad av två kulor fick
tillbringa några kvalfulla
timmar på välfärdsutskottets
ses-sionsbord, »smädad och hånad
av dem som nyss darrat inför
hans rynkade ögonbryn».
Dagen därpå, den 28 juli 1794,
blev han utan rannsakan
avrättad.
DYGDEMÖNSTER OCH TYRANN
KOBESPIERRE [råbspjä’r], Maximilien (1758—
94). Någon har sagt, att om revolutionen inte kommit,
skulle Robespierre troligen ha slutat som borgmästare
i en fransk småstad - korrekt, redbar, allmänt aktad
men föga älskad av sin omgivning. I sitt yttre
uppträdande var han alltid korrekt, ja pedantisk. I motsats
till andra revolutionsledare kunde han aldrig förmå
sig att anlägga den röda mössan eller att kläda sig
slarvigt. Ända till sin död behöll han sin pudrade
peruk, sin prydliga frack och sitt sirliga väsen. I sitt
privatliv var han enkel och anspråkslös, och han
åtnjöt ett aldrig rubbat anseende att vara »obesticklig».
Det dagarvode på 18 livrés han uppbar som medlem
av konstituerande nationalförsamlingen delade han i
tre delar, varav han endast behöll en tredjedel för
egna behov. Vid sin död efterlämnade han kontant
blott 1 600 francs. Som talare var han ytterst
omsorgsfull men ingalunda lysande. Hans röst var »hes i de
lägre tonerna och gäll i de högre», han talade långsamt
och i långa, tröttande perioder. Han var blyg och led
av svår rampfeber.
Idealistisk radikal
Under sin första tid i konstituerande
nationalförsamlingen väckte Robespierre heller ingen större
uppmärksamhet. Han anslöt sig tidigt till den radikalaste
gruppen inom församlingen. Han opponerade sig mot
de ålderdomliga formerna för regeringsbeslut: »Vi
Ludvig med Guds nåde» och ville i stället ha »en enkel
och värdig form, som i folkets hjärta inplantar
vördnaden för lagen». Han var också — märkligt nog! —
en av de ivrigaste förespråkarna för dödsstraffets
avskaffande, och protesterade, då man i den nya
författningen gjorde en viss inkomst och en ålder av 25
år till villkor för politisk rösträtt. Robespierre kände
sig redan nu stå i skarp motsättning till
församlingens »borgerliga» majoritet och genomdrev, att inga av
den gamla församlingens medlemmar skulle kunna
inväljas i den nya församling som 1791 avlöste den
förra. Detta beslut drabbade också honom själv, men
han stannade kvar i Paris och verkade i de politiska
klubbarna, särskilt jakobKnklubben.
Rousseaus lärjunge — folkets avgud
Det var under denna tid Robespierre blev en av
revolutionens förgrundsfigurer. I samma mån som
revolutionen radikaliserades fick Robespierre luft
under vingarna. Han framstod alltmer som Rousseaus
hängivna lärjunge, folkviljans förkunnare, folkets
profet och avgud. Han bekämpade kriget, men då det
väl kommit, var han en av krigspropagandans
verksammaste krafter. Han talade med outtröttlig energi
för konungens död. Rättegången mot Ludvig var för
honom »den stora process som inletts inför naturens
domstol mellan brott och dygd, frihet och tyranni, och
han slutade sitt anförande med orden: »Ludvig måste
dö, på det att folket må leva». Med samma fanatiska
förenkling av problemen bekämpade han alla som
förmenades vara folkets och »frihetens» fiender. Men
med den stigande folkgunsten stegrades också hans
ärelystnad och maktbegär, och han drevs alltmer till
att identifiera folkviljan med sin egen makt och vilja.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
