Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romanska språk — latinets döttrar - De fick sina namn under medeltiden - Gemensamma drag i utvecklingen - Romantiken — fantasins revolt mot förståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2856 ROMANTIKEN
dialekt. Utdöd sedan slutet av 1800-talet är
dalma-tiskan. Det finns emellertid inga bestämda gränser
för dessa språk, med undantag för den avlägsna
rumänskan. Övergångsformer bildar sålunda
katalan-skan mellan spanskan och sydöstprovensalskan,
gali-ciskan mellan spanskan och portugisiskan,
frankopro-vensalskan mellan franskan och provensalskan,
pie-montesiskan mellan italienskan och sydfranskan.
Inom vart och ett av de romanska språken finns i
varandra övergående dialekter. Ur dialekterna har redan
under medeltiden utkristalliserats ett de bildade
klassernas talspråk eller litteraturspråk. Den äldsta
uppteckningen på något romanskt språk är de s. k.
Strassburgederna av 842, bevarade i ett historieverk
av den tyske historikern Eginhard, under det att de
övriga romanska språken först senare uppvisar några
språkliga minnesmärken, rumänskan först från
1500-talet.
De fick sina namn under medeltiden
För de latinska dotterspråken fanns inte något
gemensamt namn. Vart och ett av dem fick under
medeltidens senare hälft sitt speciella namn: sålunda
talar provensalska trubadurer om pro ensal’, Dante i
ConvFvio om volga’re ita’lico och ita’lica loque’la,
under det att franceis’ ursprungligen ännu på
1200-talet betydde dialekten i Ile-de-France. Men både i
Italien, Spanien, Portugal, Provence och Frankrike
används tidigt i medeltiden romanzo, romance,
ro-manqo osv. som beteckning för språket i dessa
länder, och trubaduren Jaufre Rudel använder t. o. m.
uttrycket lenga romana. På vulgärlatin sade man
roma’nice lo’qui, tala romanskt tungomål. Det är
i anslutning till dessa benämningar som i nyare tid
upptagits termen romanska språk, allmängiltig
alltifrån Diez’ grundläggande Grammatik der romani-
schen Sprachen (första uppl. 1836) och segerrik i
förhållande till termen nylatinska språk, ofta använd av
italienarna: lin’gue neolati’ne.
De romanska språken talas av inemot 300 milj,
människor, fördelade med ungefär hälften på Europa
och hälften på Syd- och Centralamerika samt
Filippinerna. Något över 2 milj, kanadensare har franska
till modersmål. En utväxt på de romanska språken
är kreolspråken, ofullkomligt inlärda romanska språk,
som talas av någon miljon människor i franska,
spanska och portugisiska besittningar i Västindien,
Ostin-dien, Afrika och annorstädes.
Gemensamma drag i utvecklingen
Såsom gemensamma drag i de romanska språkens
utveckling kan framför allt följande företeelser
framhållas (ofta med undantag för rumänskan):
upptagande av massor av lånord, i synnerhet från det
litterära latinet (i rumänskan är ungefär 80 % av
talspråkets ordförråd av icke-latinskt ursprung);
utstötande av svagbetonade vokaler (en följd av starkare
betoning av tonvokalen): lat. vi/idis, »grön» > it.,
sp., pg. ver de fr., prov., kat. vert, rätor. verd (rum.
dator, »skyldig», av debitorius)’, uppmjukning eller
sonorisering och bortfall av konsonant i ställning
mellan vokaler: lat. vita, »liv» > pg., sp., kat., prov, vida,
fornfr. vide, sedan vie (it., rum., rätor. vita);
övergång från syntetisk till analytisk stil genom
användning av prepositionsuttryck i st. f. kasusändelser och
av hjälpverb i st. f. konjugationsändelser, således lat.
manus patris »faderns hand» > it. la mano del padre,
fr. la main du père osv. eller lat. amavi, »jag har
älskat» > it. ho amato, sp. he amado, fr. j’ai aimé osv.;
användande av artiklar it. il, la, lo osv., sp. el, la, lo,
fr. le, la osv.; it., sp., fr. un osv.; införandet av en mer
fixerad ordföljd.
FANTASINS REVOLT MOT FÖRSTÅNDET
Romantiken eller nyromantiken, som man i
Sverige brukar säga till skillnad från den egentliga
medeltida romantiken, är namnet på den andliga
strömning som mer eller mindre starkt satte sin
prägel på de europeiska kulturländernas filosofi, konst
och litteratur i slutet av 1700-talet och under
1800-talets förra hälft. Det natursvärmeri, parat med ett
historiskt intresse, som inledde den romantiska
epoken hade först uppstått i Frankrike (Rousseau) och
England, där också flera av romantikens största
diktare skulle framträda, men ingenstädes vann
romantiken en sådan utbredning och fick så starkt grepp
över sinnena som i Tyskland, där det genom
upplysningen och franska revolutionen nyväckta
antiksvärmeriet fick en motsvarighet i en känslosam beundran
för den romerska kyrkan och den katolska
medeltidens mystik. Den tyska romantiken blev inte, såsom
i övriga länder, huvudsakligen en litterär företeelse
utan behärskade under nära ett halvt århundrade
tanke och form hos den tongivande gruppen inom
politik, konst, filosofi och vetenskap. När vi nu
använder ordet »romantisk», är det i hög grad denna
allomfattande och ofta till överdrifter gående tyska
romantik som präglar vår föreställning. Här nedan
skall romantikens roll som litterär företeelse skildras.
Den franskt präglade upplysningen hade satt
förståndet i högsätet och betraktat allt som detta inte
kunde fatta såsom vidskepelse och villfarelser. Men
i sin strävan att sprida ljus över allting hade man
inte märkt, att ljuset kunde torka ut känslans och
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
