Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rousseau, Jean Jacques — revolutionens och romantikens vägröjare - Den lycklige vilden - La nouvelle Héloïse - Föregångsman för modern pedagogik - Revolutionens lärofader - Biktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROUSSEAU 2875
faldiga att tro honom, han blev den verklige
grundläggaren av det borgerliga samhället.»
Denna kulturpessimism och detta krav på ett
återvändande till naturen var egentligen inga nya idéer.
De låg så att säga i luften. Men Rousseau var den som
tände brandfacklan. »Han har inte funnit på
någonting men satt allt i lågor», sade längre fram träffande
madame de Stael.
La nouvelle Hélöise
Placerad i berömmelsens ljus, beskyddad av
Ludvig XV och madame de Pompadour fortsätter nu
Rousseau med att i ett uppmärksammat brev fördöma
teaterns demoraliserande verkan och förkonstling.
Några år senare kommer så (1761) hans efter
Richard-sons mönster i brevform avfattade roman La nouvelle
Héloise, som skildrar adelsflickan Julies olyckliga
kärlek till den ofrälse Saint-Preux.
Denna mot bördsfördomarna riktade, i våra ögon
odrägligt långa och tårdränkta roman, som predikar
hjärtats rätt, blev genast en kolossal succé. Mången
bokhandlare lånade ut den för tolv sous volymen men
tillät ingen använda mer än en timme per volym!
Litteraturhistoriskt är romanen betydelsefull därför
att så stort spelrum lämnats åt känslan i denna »en
själs historia». Rousseau är vidare den förste som
uppskattar alpnaturens dittills förbisedda skönhet.
Föregångsman för modern pedagogik
Året därpå följde två märkliga arbeten. I
uppfost-ringsromanen Émile (1762) framstår Rousseau
såsom en föregångsman för modern pedagogik. Han
förkastar allt tvång och kräver, att barnet fritt skall få
utveckla sina anlag under uppfostrarens kloka
vägledning. Även för en sundare barnavård drar
Rousseau en lans, då han t. ex. framhåller det onaturliga
i att linda spädbarnen.
Revolutionens lärofader
I Le Contrat social (Samhällsfördraget, 1762)
framträder Rousseau såsom lagstiftare. Hans utopiska
samhälle är närmast kommunistiskt: staten är ägare
av allas egendom, makten ligger hos folket, vars vilja,
la volonté générale, är samhällets lag. Rousseaus
skarpsinniga försök att på naturrättens grund finna
ett uttryck och en uttrycksform för folkviljan har
alltsedan det framlades blivit föremål för många
tolkningar och missförstånd. Samtid och eftervärld har
ofta däri velat se en oreserverad hyllning till
mass-väldet: Massans exekutiva makt ligger i händerna på
»kommissarier». Var och en som bryter mot lagarnas
helgd skall straffas med döden. Denna ytterst
intoleranta lära, som bjärt kontrasterar mot Rousseaus i
tidigare böcker ådagalagda fördragsamhet och
frihetsbegär, blev i denna ensidigt tolkade form vägledande
för jakobinismen och inte minst för Rousseaus lär-
Jean Jacques Rousseau. Efter ett porträtt av Maurice Quentin
de La Tour.
junge Robespierre (se d. o.) under den franska
revolutionen och fick därigenom under skräckväldet en
ödesdiger tillämpning.
Biktaren
Märkligast av Rousseaus alla arbeten är dock hans
Confessions (Självbekännelser), vilka skrevs
1765-70 men utgavs först efter hans död. Med en djärvhet
och öppenhjärtighet vars make man sällan skådat
inom världslitteraturen framlägger han här sitt eget
underliga vagabondliv, sina lidelser, laster, brott och
sjakdomar. Som en fåfäng, egocentrisk, sjukligt
misstänksam och djupt olycklig människa framstår han
för oss. Men själva fåfängan och effektsökeriet har
utan tvivel drivit honom att mer eller mindre
omedvetet förstora även sin naturs svarta sidor. Hans
ärliga uppsåt bör man säkerligen inte betvivla. »Jag
har visat mig sådan jag var», skriver han, »föraktlig
och usel, när jag var det, god, ädelmodig, sublim, när
jag var det. Jag har avslöjat mitt inre, sådant Du sett
det, Eviga väsen! Samla omkring mig den oräkneliga
mängden av mina likar, att de må höra min bikt,
sucka vid mina fel och rodna över mitt elände. Men
låt så var och en av dem med samma ärlighet blotta
sitt hjärta inför Din tron, och må en enda, om han
djärves det, säga: jag var bättre än den mannen.»
Rousseaus inflytande är omätligt. Från honom
utgår en litterär strömning, som i sin känslosamhet och
naturlängtan leder till upplysningens fall och roman-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
