Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rovfåglar — örnarna och deras fränder - Människan hotar rovfåglarnas existens - Falkar, hökar, vråkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_________________________________________________________________ ROVFÅGLAR 2877
Människan hotar rovfåglarnas existens
Även nyttiga djur blir naturligtvis de jagande
rovfåglarnas byte. De är därför utsatta för förföljelse
från människans sida, men de ingår alla som ett led i
naturens jämvikt och ett utrotningskrig emot någon av
dem är ett brott mot naturen. En del är dessutom till
ovärderligt gagn, emedan de huvudsakligen lever av
sorkar, ödlor och ormar (tornfalken, vråkarna,
sekreter arfågeln ). Många arter är redan hotade till sin
existens. Kungsörnens och havsörnens tillbakagång i
antal är oroväckande. Den senare var på 1850-talet
vanlig i Sverige såväl vid kusten som inuti landet vid de
större sjöarna. Numera är han endast bosatt i
Lappland och vid vår östra kust. (I Danmark och England
finns han inte längre som häckfågel.) Kungsörnen
häckar nästan uteslutande i fjälltrakterna. Örnarnas
av grova grenar byggda nästen används år efter år.
Äggen är blott två. Ungarna - oftast blir det bara en
som utvecklas - föds med vitt dun på kroppen;
maten, som hanen bär hem, styckas av honan som hos
alla rovfåglar (utom kondoren) är den större och
starkare. Närmast dessa kraftiga fåglar står fiskgjusen,
en kosmopolit, vilken i likhet med havsörnen har
havets kuster, hos oss dock framför allt insjöarna, till
jaktmark. Utrustad med synnerligen kraftiga
grip-fötter rår han på stora fiskar, som han fångar i eller
nära vattenytan; sjöfåglar angriper han icke. Boet
påminner om örnens.
Falkar, hökar, vråkar
Av falkar har vi fem arter i vårt land. Allmännast
är den lilla tornfalken-, hanen har tegelröd rygg,
dekorerad med svarta spetsfläckar, och känns lätt igen
även i flykten på grund av sin vana att emellanåt stå
på samma punkt i luften och flaxa med vingarna.
Den bygger inte något bo utan lägger sina vackra,
rödbruna ägg i gamla kråkreden eller på en klipphylla.
Lärkfalken, den snabbaste av alla våra fåglar,
använder sig också av gamla kråknästen som bo.
Pilgrims-falken hör visserligen inte till våra vanliga fåglar
men kan knappast kallas sällsynt. Den slår sig ner
i bergväggar nära vatten, helst vid sjöar, där det är
gott om änder. Bytet bedövar eller dödar
pilgrims-falken med en under störtdykning utförd stöt av
bröstbenet, varefter den fångar upp rovet. Duvhöken
och sparvhöken kommer däremot vanligen smygande
i snabb och vinglande flykt mellan trädstammarna
i skogen för att plötsligt kasta sig över sitt byte.
Hökarna bebor tämligen allmänt skogarna över hela vårt
land och bygger sina bon högt uppe i täta trädkronor.
De är till skillnad från vråkarna även fågeljägare.
På grund av den hänsynslösa förföljelsen av alla
rovfåglar börjar t. o. m. duvhöken bli så sällsynt på
många håll att kanske tiden snart är inne för hans
fridlysning. Även ormvråken och bivråken bygger
bona uppe i trädkronorna. Den senare arten, inte så van-
Nästan fullfjädrad men ännu icke flygkunnig fiskgjusunge.
Duvhöken vid sitt bo, en i Syd- och Mellansverige alltmer
ovanlig syn.
lig som den förra, har fått sitt namn av sin smak för
humlornas och andra steklars honung och larver,
vilka fågeln krafsar fram ur mossan. Den är även
känd för sin vana att smycka boet med färska,
lövbärande kvistar av björk, al osv. Fjällvråken tillhör,
som hans namn säger, våra fjälltrakter.
De träskartade, vassrika sjöarna och myrarna har
också sina bofasta rovfåglar. Där jagar kärrhökarna,
som är mer spensligt byggda än de föregående och
har längre tarser, vilket är förmånligt vid fångst av
byten i denna terräng (sorkar, simfåglars och vadares
dunungar, grodor etc.). Den bruna kärrhöken
förekommer i södra och mellersta Sverige, den blå
kärrhöken förnämligast på Norrlands nordligare myrar.
Könen är hos den senare mycket olika, hanen vackert
blågrå med svart på vingarna, inte olik en fiskmås,
honan däremot brun. Den förra reder sitt bo av
vassknippen, som vilar på nedböjda strån på eller över
vattnet. Här lägger honan sina vita ägg. De börjar
ruvas först sedan sista ägget är lagt, vilket är ovanligt
bland rovfåglar och ugglor. Ungarna kläcks med flera
dagars mellanrum, varför den yngsta bär dun, när
den äldsta är nästan flygfärdig. Den mindre
kärr
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
