Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rymdtrafik — res med till månen och mars - Kan människan ha någon nytta av att dessa projekt realiseras? - Det tar bara ett dygn att komma till månen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2000 RYMDTRAFIK_______________________________________________________________________
Raketen som från början följer jorden på dess väg runt solen
får öka farten, så att den kommer in i en vidare bana, som
tangerar Mars-banan. Därefter måste raketen minska sin
hastighet, så att den kommer in i en snävare bana som tangerar
Venus-banan. Så får den åter öka farten och efter ett
kretslopp i en nu åter vidare bana återkommer den till jorden.
Man har beräknat resrutten så, att raketskeppet stryker fram
utefter Venus- respektive Mars-banan, just när dessa planeter
befinner sig i den delen av banan. Dessutom är det beräknat
så, att när raketskeppet återkommer till jordbanan, befinner
sig jorden just där. Det blir den mest ekonomiska resrutten.
Men färden tar ansenlig tid, ungefär i1/2 år.
Kan människan ha någon nytta av att dessa projekt
realiseras ?
Dessa planer är inte så fantastiska som man skulle
kunna tro. Det är fackmän i fysik, teknik och
matematik som står bakom dem. Ordföranden i det
brittiska rymdtrafiksällskapet A. Clarke, som författat
flera böcker i ämnet, är säker på att månen för våra
barnbarn kommer att bli vad Amerika var för 100 år
sedan: en värld av okända faror, löften och
förhoppningar. Och Venus och Mars kommer då att ligga på
bara »några veckors avstånd» från jorden.
Men varför skall mänskligheten inrikta sig på
sådana fantastiska planer?
Den planerade satelliten kan först och främst
komma att medföra en betydlig förbättring av våra
jordiska villkor. Den kan förvandla de arktiska
regionerna till beboeliga områden genom att jättespeglar
koncentrerar solljuset mot dessa trakter. I satelliten
skall också göras vetenskapliga undersökningar av
olika slag: astronomiska, fysiska och fysiologiska. Det
är möjligt att en sådan satellit också kan få militär
betydelse. I en amerikansk bok i ämnet betonas
alldeles särskilt, att man genom en sådan satellit kan
komma att militärt behärska hela vår jord.
Enligt den nämnde A. Clarke kan vidare
uppsökandet av andra himlakroppar motiveras av den stora
folkökningen på jorden. En interplanetarisk
emigra
tion kan enligt hans mening också få betydelse för den
mänskliga kulturen. Den skulle reducera spänningen
mellan nationer och regimer. Den mest hårdnackade
nationalism kan inte fortleva, när det för människan
blir något normalt att ge sig iväg från jorden och se
vår jord försvinna i fjärran som en smal skära i
rymden.
En sådan kring jorden kretsande kropp skall den
planerade raketstationen, den konstgjorda månen,
vara. Den skall givetvis kretsa på så stor höjd, att
atmosfären där praktiskt taget är obefintlig. Då alltså
inget luftmotstånd är att räkna med, fortsätter
satelliten i sin bana hur länge som helst, utan att något
som helst drivmedel behöver användas. Man har gjort
detaljerade beräkningar för en sådan raketstation
på olika höjder. Om den förläggs till 560 km höjd,
kommer den att kretsa runt jorden på drygt 1/2
timme och göra exakt 15 omlopp om dygnet.
Denna satellit, denna jordens raketstation, tänker
vi oss nu färdig. Dit far vi alltså från jorden för att
byta raket. Vid denna skall nämligen finnas
»förankrad» en världsrymdsraket, avsedd för färder till
månen och andra planeter. Den har en mycket enkel
konstruktion i jämförelse med de raketer som skall
genomkorsa jordens atmosfär. Den behöver inte ha
någon strömlinjeform eller vanlig raketform. Den kan
få formen av »flygande tefat». Troligen får den
klotform, sannolikt två klot med en lång gemensam axel
mellan dem. Det största klotet innehåller hytter,
drivmedelförråd, kontrollapparater m. m., medan det
mindre innehåller atommaskinen som driver det hela.
Sedan vi gått ombord på denna rymdraket, skall den
öka sin hastighet mer och mer, så att den höjer sig
från satellitens cirkelrunda bana och så småningom
frigör sig helt från jorden. Detta kan ske mycket
enklare än med en raket som startade från jordytan. En
sådan måste så fort som möjligt komma upp i
hastigheten 11 km/sek. Det bleve en våldsam acceleration
under några minuter, under vilken tid passagerarna
komme att känna sig ha åtminstone tre gånger så stor
tyngd som normalt, en oerhörd påfrestning. En så
kraftig acceleration är nämligen nödvändig för att
spara drivmedel, så att maskineriet så snart som
möjligt kan avstängas. Men i den världsrymdraket som
vi gått ombord på kan vi ta det lugnt. Accelerationen
kan göras måttlig, vi har inget luftmotstånd och vi
har atomenergi till vårt förfogande.
Det tar bara ett dygn att komma till månen
Sedan beror det på, vart vi nu vill styra kosan. Till
månen, vår närmaste granne i rymden, kommer vi
snart, redan efter något dygn. Det kan räcka att vi
kretsar runt månen något varv och så återvänder
tillbaka till jordens raketstation, där vi återigen byter
till en färjeraket som för oss ned till jorden. Men
kanske vi vill fara längre ut, till planeterna Venus och
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
