Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Röntgen — strålen som avslöjar, dödar och botar - Röntgenstrålarna har givit den praktiska medicinen förut oanade möjligheter - Hur går det till vid en röntgenundersökning - Genomlysning - Sekundärstrålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
293° Röntgen __________________________________
Röntgenstrålarna har givit den praktiska medicinen
förut oanade möjligheter
Röntgens upptäckt gav impulsen till ett våldsamt
forskningsarbete runtom i den civiliserade världen.
Snart förbättrades, till stor del genom Röntgen själv,
metoderna att exakt fotografera kroppsdelar till
utrönande av sjukliga förändringars natur. Småningom
har en väl avgränsad medicinsk specialgren
utkristalliserats, den s. k. röntgendiagnostiken, dvs.
vetenskapen om sjukdomars undersökning med
röntgenstrålar. Av något senare datum är den numera jämställda
medicinska vetenskapsgrenen radioterapin, som
sysslar med sjukdomars behandling medelst
röntgenstrålar och radiumstrålar (jfr Cancer). Numera
sammanförs röntgendiagnostiken och radioterapin
(ra-dius, stråle) till ett slutet vetenskapsområde, den
medicinska radiologin.
Hur det går till vid en röntgenundersökning
Förr i världen lekte man ofta i hemmen med s. k.
skuggspel. Man ställde ett brinnande stearinljus på
ett bord och lät händerna kasta skugga på en belyst
väggyta, varvid den konstskicklige kunde framlocka
allehanda djur och figurer på väggen. På liknande
sätt utnyttjas röntgenstrålarna vid en
röntgenundersökning. Eftersom dessa strålar går igenom tunna och
lättare vävnader, kan man dock inte utan vidare
utnyttja dem för undersökning av t. ex. magsäckens
form. Här måste man ta till ett hjälpmedel. Man fyller
magen med en vätska som innehåller uppslammad
bariumsulfat och som absorberar röntgenstrålarna,
vilket är detsamma som att kasta skugga i
röntgenljuset. Å andra sidan kan man studera ett skelettben
utan att vidtaga några särskilda tekniska
arrangemang, därför att det kastar tydlig röntgenskugga.
Röntgenstrålarna är osynliga för blotta ögat. Vi kan
alltså inte utan vidare se ifrågavarande skugga.
Strålarna åstadkommer däremot kemiska förändringar i
den fotografiska hinnan, och när denna sedan
framkallas, framträder de partier som kastar skugga som
ljusa mot de mörkare partier, där röntgenljuset
slagit igenom.
Genomlysning
Ett annat sätt att göra röntgenstrålarna iakttagbara
är användandet av s. k. fluorescensskärmar. Vi har
hört, hur Röntgen upptäckte de osynliga strålarnas
närvaro därigenom, att vissa mineral lyste till, då de
träffades av x-strålarna. Man utnyttjar denna
erfarenhet så, att ifrågavarande mineral
(bariumplatina-cyanur, zinksulfid eller kalciumvolframat) som små
kristaller med vissa bindmedel stryks ut på
pappskivor. I mörkt rum kan man sitta och titta på
skärmen, på vilken den undersöktes skugga framträder i
röntgenljuset. Den undersökande läkarens ögon måste
därvid för att kunna iakttaga detaljer i bilden vara
väl inställda på att arbeta i svagt ljus. De måste vara
mörkadapterade, som facktermen lyder (se Ögat).
Det är av denna anledning som röntgenläkaren en
kvarts timme, innan han ägnar sig åt »genomlysning»,
sätter på sig ett par stora, mörkröda ögonglas för att
vänja sina ögon vid det svaga ljuset, för att
»mörk-adaptera» sig.
Vid genomlysning kan den undersökande läkaren
genast göra sina iakttagelser, vid
röntgenfotografering först sedan filmen blivit framkallad. I gengäld
tillåter fotograferingen ett betydligt mera noggrant
detaljstudium och lämpar sig därför bäst vid det
arbete som innebär ett fastställande av en viss diagnos.
Genomlysningen åter lämpar sig väl för de fall där
endast grova anatomiska förändringar skall bedömas.
När det gäller att ställa diagnosen lungtuberkulos
eller ej, använder lungspecialisten röntgenfotografering,
men när det gäller att avgöra om en »gasad» patient
(se Tuberkulos) skall ha påfyllning, dvs. om han skall
ha mera gas inblåst i lungsäcken, då använder
lungspecialisten genomlysning.
Utan större eftertanke inses, att skuggan av ett
föremål blir skarpare, ju mindre utbredning i rummet
ljuskällan har och ju längre bort ljuskällan står samt
ju närmare själva skuggan föremålet befinner sig. När
man arbetar med röntgenstrålar, gäller samma sak. Av
denna anledning har man dels försökt placera filmen
resp, genomlysningsskärmen så nära den undersökte
som möjligt och själva röntgenröret så långt bort som
möjligt. Nu avtar emellertid röntgenljusets (liksom
allt annat ljus’) styrka med kvadraten på avståndet,
vilket gör, att man måste ha röret, dvs.
strålningskällan, ganska nära. I stället försöker man konstruera
röntgenrören så, att röntgenljuset utgår från minsta
möjliga punkt (se nedan).
Sekundärstrålning
Dessutom tillkommer emellertid en egenskap hos
röntgenljuset, som innebär ett ytterligare försvårande
av här berörda situation, nämligen röntgenljusets
förmåga att ge upphov till s. k. sekundär strålning. Varje
föremål som träffas av röntgenljus utstrålar i sin tur
röntgenljus, ungefär på samma sätt som vanligt ljus
utslungas åt alla sidor från de flesta föremål på vilka
ljus faller. Härigenom uppstår i t. ex. en arm som
fotograferas ett otal sekundära röntgenstrålar, som
sprider sig åt alla håll. Då dessa även inverkar på
plåten, blir skuggan av det brutna armbenet svagare.
För att eliminera dessa och andra olägenheter har
man infört bländare, som avskärmar det mesta av
röntgenstrålarna och sen släpper fram endast ett så
brett röntgenljusknippe som behövs för
fotograferingen. Denna s. k. primärbländare består av en
hålför-sedd blyskiva, genom vilken röntgenljuset släpps ut.
Störningar som uppkommer till följd av
sekundärstrålningar elimineras genom den s. k. sekundärblän-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
