Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Scharlakansfeber — den mystiska utslagssjukdomen - Frågan om scharlakansfeberns smittämne ett kapitel för sig - Schartauanism — västkustens kärva kristendom - Västkusten blev schartuanismens högborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294^ SCHARTAUANISM ________________________________
repad kontakt med smittämnet, för att sjukdomen
skall bryta ut. Första smittningstillfället passerar
förbi, utan att det blir något insjuknande. Om
vederbörande ånyo utsätts för smittan, kommer sjukdomen
till utbrott i ganska stort antal fall. Detta förhållande
är ännu så länge en hypotes, men mycket talar i den
riktningen. När ett barn t. ex. i en barnrik familj
insjuknar i scharlakansfeber, utsätts som regel alla
syskonen för smitta samtidigt, men endast några få
reagerar med sjukdom. När sedan det på
epidemisjuk
huset vårdade barnet efter någon tid skickas hem,
händer det inte sällan, att ytterligare något eller några
syskon insjuknar. Man brukar kalla dessa
sekundärfall för »hemkomstfall». Det ligger mycket nära till
hands att i detta sammanhang betrakta det första
smittillfället såsom en sensibilisering i stil med vad
som sker vid uppkomsten av allergiska reaktioner
(se Allergi) och att scharlakansfeberns väsentliga
symtom är uttryck för en allergi. Framtiden får lösa dessa
ytterst intressanta frågor.
VÄSTKUSTENS KÄRVA KRISTENDOM
SCHARTAUANISM. Det religiösa livet i Bohuslän,
Halland och delar av närgränsande landskap
behärskas av den s. k. schartauanismen, en folklig
väckelserörelse som utgått från domkyrkokomminister
Henrik Schartau i Lund. Schartau föddes 1757 i Malmö,
där fadern var rådman. Efter tidigt avslutad skolgång
kom han till universitetet i Lund och avlade redan vid
17 års ålder fil. kand.-examen. År 1778 promoverades
han till magister. Då Schartau i samband med ett
skriftermål genomgick en religiös kris, råkade han
under inflytande av herrnhutismen.
Sedan Schartau 1780 blivit prästvigd, befordrades
han efter någon tid till andre komminister vid Lunds
domkyrka. Därvid gifte han sig med företrädarens
änka (»konserverade prästhuset»). Hans äktenskap
blev olyckligt, barnen vållade honom bekymmer, och
hans ekonomi blev hopplöst tilltrasslad. Man har
ansett, att saknaden av hemlivets lycka bidragit till
Schartaus ovilja mot all känslokristendom. Redan
1787 bröt han helt med herrnhutismen. Han kände sig
vida mer dragen till den ortodoxa pietismen, som
hade sina främsta namn i württembergsteologerna
Bengel och Roos. Med tiden blev Schartau förste
stads-komminister vid domkyrkan och samtidigt
prebende-kyrkoherde i Stora Råby och Bjällerups församlingar.
Han utnämndes 1813 till kontraktsprost i Toma
kontrakt. Schartau dog 1825.
Det var i början inte många som samlades kring
Schartaus predikstol. I hans yttre uppträdande fanns
intet som fängslade, rösten var sträv och predikan torr.
Hans åhörare bestod av tjänstefolk och andra enkla
människor. Men snart vidgade sig kretsen, och
domkyrkan fylldes av människor från alla
samhällsklasser. Det kom även studenter och professorer. Vad
som låg Schartau mest om hjärtat var att ge sina
åhörare en klar kunskap om frälsningsvägen {nådens
ordning, tredje artikeln). På ren lära lade han största
vikt men betonade samtidigt from vandel och ogillade
världsliga nöjen. Berömda blev de katekesförhör som
han varje fredagsmorgon höll i domkyrkans kor. I sitt
hem mottog han ofta besök av personer som önskade
»befråga» honom i någon salighetssak, och som
själasörjare har Schartau haft få likar. Till dem som inte
kunde komma personligen skrev han långa brev (Brev
i andliga ämnen, 5 uppl. 1925). Ofta manade han till
nattvardsgång och ansåg, att kyrkans yttre ordningar
var bästa vägen för människors omvändelse och
andliga fostran. Allt konventikelväsen (»andliga
sällskap») och självtagen lekmannaverksamhet ogillade
han bestämt.
Västkusten blev schartauanismens högborg
Även om Schartau i Lunds stift fick många
anhängare, är det dock till Göteborgs stift som man skall
vända sig, om man vill lära känna fortsättningen av
den fromhetsriktning som med Schartau började i
Lund. Västkusten har blivit schartauanismens
högborg och starkaste fäste. Orsaken till att
Schartaus ande i så hög grad satt sin prägel på Västsveriges
religiösa liv är den, att de studenter som flockade sig
kring den store lärofadern i Lund ofta var blivande
göteborgspräster. Göteborgsschartauanerna av första
generationen hade det inte lätt. De var illa sedda på
högsta ort, och biskop af Wingård blev deras
obönhör-lige motståndare. Men med de unga prästerna följde
den schartauanska väckelsen, och från omkr. 1840 var
hela stiftet genomträngt därav. Av banbrytarna är den
tidigt bortgångne pastor Wickelgren särskilt känd.
Genom schartauanismen blev kyrkan
medelpunkten i Västsveriges andliga liv. Prästen intar
fortfarande en dominerande plats i församlingens liv, men
kyrkan är på samma gång en verklig folkkyrka. Ingen
yttre kyrklig ståt lockar. Den schartauanska
fromhets-typen är avgjort antiritualistisk. Man går i kyrkan för
att tillfredsställa själens längtan efter Gud i hans ord.
En viss tillknäppthet utmärker schartauanerna, och
man vill inte gärna orda om sin kristendom. Mot
nyheter är man på sin vakt och tar ofta med skärpa
avstånd från »moderna» företeelser av olika slag. Här
har allvarlig fromhet och stor kyrksamhet ingått nära
förening med yttre enkelhet och trohet i den
vardagliga kallelsen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
