Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shakespeare, William — dramatikens störste - Hamlet, prins av Danmark - Hamlets självmordsmonolog - Macbeth, Kung Lear och Othello - Lyrisk skönhet och obetalbar komik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2984 SHAKESPEARE
HAMLETS SJÄLVMORDSMONOLOG
Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn’ ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett hav av kval
Och göra slut på dem med ens. — Att dö
-Att sova - intet vidare - och veta
Att uti sömnen domna hjärtekvalen
Och alla dessa tusental av marter,
Som äro köttets arvedel - det vore
En nåd att stilla bedja om. Att dö
-Att sova, sova! Kanske också drömma?
Se däri ligger knuten! - Ty i döden
-Vad drömmar i den sömnen månde komma,
När stoftets tunga skrud vi kastat av,
Det tål att tänka på. Den tanken skapar
Vårt hela långa levernes elände;
Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
Förtryckets vrånghet, övermodets hån,
Föraktad kärleks kval, senfärdig lag,
Närgången ämbets-högfärd och de sparkar
Odågan ger den tåliga förtjänsten.
Om själv man kunde giva sig kvittens
Med en tum stål? - Vem gick och släpade
I svett och möda under levnadsoket,
Om fasan ej för något efter döden,
Det oupptäckta landet, varifrån
Man icke återvänder, skrämde viljan
Att hellre bära våra vanda plågor
Än fly till andra, dem vi icke känna?
Så gör oss samvet’ till pultroner alla,
Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över,
Och företag av märg och eftertryck
Vid denna tanke slinta ur sin bana
Och mista namnet handling.
dröm. Stycket spelar i Helsingör, och Hamlet,
dana-prinsen, som står i blomman av sin ungdom, ställs
plötsligt inför den fruktansvärda misstanken, att hans
fader konungen har blivit mördad av sin egen bror,
Claudius, vilken själv svingat sig upp på tronen och
gift sig med Hamlets mor. För att få visshet spelar
Hamlet vansinnig, och ingen vet, i hur hög grad han
verkligen är det. Allt som händer i stycket är ytterst
en spegling av Hamlets sargade själsliv. Hans
situation är en av de mest tragiska i ett ungt människoliv:
livet slår honom rått och meningslöst just i hans
känsligaste och sårbaraste skede, just då han räcker
famnen mot livet så öppet och utan baktankar som bara
en ädel yngling förmår det. Det svartnar för hans ögon,
hela hans syn på livet och skapelsen kommer i
våldsam skakning, och hans själ får fula ärr av sårad
idea
litet och bitter besvikelse, av förlorad tro på
människorna. Vi ser Hamlet som en lidande människa av
kött och blod, men vi ärar i honom samtidigt en
representant för hela mänsklighetens ungdom i dess
brottning med livet. Hela skalan av känslostämningar från
dödslängtan över bittert förakt till munter galghumor
genomlöper denna säregna människoskapelse, en
gudabenådad skalds största ingivelse.
Macbeth, Kung Lear och Othello
Macbeth är rent tekniskt sett Shakespeares mest
fulländade drama; det är maktbegärets tragedi, där
hjälten med järnhård följdriktighet drivs på lidelsens
ström mot undergången, i svaga ögonblick hetsad av
sin hustru, en av världslitteraturens mest demoniska
kvinnogestalter. Mästerligt tecknar skalden Macbeths
moraliska sönderfallsprocess, ackompanjerad av
söndertrasade nerver och sömnlöshet, och sällsamt
gripande är uttrycken för Macbeths samvetskval vid
tanken på att han skall mörda den sovande konung
Duncan.
Kung Lear är faderskärlekens djupt skakande
tragedi. Den gamle vördnadsvärde konungen drivs till
vansinne och död genom sina två äldsta döttrars kalla
grymhet och med honom hans yngsta dotter, den ljuva,
osjälviska Cordelia. Othello är svartsjukans och
förtalets tragedi med en mästerlig karaktärsteckning av
huvudpersonen och Jago, den fördomsfrie, fräcke
intrigören, i Shakespeares framställning långt mera än
en vanlig teaterbov.
Lyrisk skönhet och obetalbar komik
Shakespeares mångsidighet är outtömlig. I Stormen
tecknar han med lyrisk skönhet och burlesk frodighet
motsättningarna mellan den förandligade renheten
och djuret i människan. Men han låter det också bli
en kamp mellan fantasi och verklighet i ord och
scener, där han lagt ner hela sin livsvisdom; i Romeo och
Julia tecknar han med utgångspunkt från en banal
handling en bild av den rena kärlekspassionen
skönare än någon annan; i En midsommarnattsdröm
skapar han en av behag och humor genomdränkt
överlägset skicklig fantasikomedi; i Julius Caesar,
Coriola-nus och Richard III studerar han med genial
variationsförmåga kraft- och maktmänniskans problem.
Tiden för det engelska stormaktsväldets födelse var
väl ägnad för eftertanke över politikens väsen, och
Shakespeare lät både romarrikets och sitt eget lands
historia bilda bakgrunden till mästerliga
karaktärsteckningar och ödesmättade repliker, trogna uttryck
för dessa djärva hasardspelares natur.
Ett lustspel av Shakespeare är alltid något
egenartat i fråga om uppsluppenhet och fest, en riktig
mätare på den livsglädje som fick så robusta uttryck i
drottning Elisabets »merry old England». Aldrig har
väl en mer levande figur än Falstaff (i Henrik IV,
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
