Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sibelius, Jean — Finlands störste tonsättare - Violinisten blir tonsättare - Sibelius blir de finska myternas tonsättare - Finlandia och scenmusik - Även klassiska motiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2986 SIBELIUS
FINLANDS STÖRSTE TONSÄTTARE
OlBELIUS, Jean (f. 1865), finländsk kompositör,
en av nutidens största och mest originella tonsättare.
Av de förgrundsfigurer i Finlands andliga utveckling
som beredde väg för den nationella frigörelsen -
inom litteraturen Runeberg, Topelius, Kivi m. fl.,
inom musiken Kajanus, Armas Järnefelt o. a. - har
ingen så öppnat omvärldens ögon för det lilla landet i
norr som Jean Sibelius. Redan i yttre måtto är hans
personlighet av stort intresse, ty han representerar en
i konstnärligt avseende märklig förening av
svensk-kosmopolitisk och finsk-nationell mentalitet. På
fädernet var hans släkt av finskt ursprung, och på
mödernet hade under flera generationer svenskt och
finskt blandats med vartannat.
Violinisten blir tonsättare
Ar 1885 kom Sibelius som student till Helsingfors
för att enligt de sinas önskan studera juridik. Men
redan när han var femton år hade musiken fått makt
med honom, och han drömde då om att bli en stor
violinvirtuos. Det var även violin som i början blev hans
huvudämne vid den utmärkte pedagogen Martin
We-gelius’ musikinstitut, där han, efter en knappt
påbörjad akademisk bana, skrivit in sig. Men alltmer
trängdes denna tanke undan för att i stället inriktas
på skapande verksamhet. Detta första ungdomsskede
behärskas helt av tonsättarens intresse för
kammarmusiken, och det var med två verk av detta slag som
han för första gången fäste en större allmänhets
förhoppningar vid sig, samtidigt som han avslutade sina
studier för Wegelius. Nu (1889) sattes Sibelius i
tillfälle att i de stora musikcentra på kontinenten
fullborda sin utbildning, först i Berlin, senare i Wien.
Sibelius blir de finska myternas tonsättare
Genom möjligheten att få höra god orkestermusik
i förstklassiga framföranden vändes hans intresse
alltmer mot orkesterns outtömliga rikedomar.
Egendomligt nog var det i utlandet - i Berlin - som
Sibelius genom sin landsman Kajanus’ Ainosymfoni kom
i kontakt med den värld som senare gång på gång
skulle fängsla och berika hans skaparkraft: de finska
myternas, sådan den framstår i Kalevala-sångerna.
1892 förelåg det första verket med motiv ur denna
ämneskrets färdigt: Kullervosymfonin för soli, kör
och stor orkester, den finska andens första stora
manifestation i toner och det verk på vilket Sibelius
reste sin berömmelses grundmurar. Den väg som han
nu beträtt fortsattes med de fyra Legenderna för
orkester (1893—95) med bl. a. Lemminkäinen drager
hemåt och den mästerliga Tuonelas svan; som
kanske intet annat har detta verk fångat den obeskrivliga
mystik och skönhet den finska mytologin rymmer. Till
samma motivkrets hör vidare körverket Eldens
ursprung (1902), den symfoniska dikten Pohjolas dotter
(1906) och tondikterna Luonnotar (1913) och Tapiola
(1925), den sistnämnda en av höjdpunkterna i
mästarens produktion, till brädden fylld av de stora
skogarnas magi.
Finlandia och scenmusik
Nära denna grupp står arbeten som inte inspirerats
av Kalevala men väl av finsk natur och historia. Hit
räknas de symfoniska dikterna En saga (1892),
Vårsång (1894) och framför allt Finlandia (1899), som
på ett genialt och gripande sätt skildrar den finska
naturen och det finska kynnets envishet och okuvliga
frihetslängtan. Med sistnämnda skapelse, som mer än
någon annan (vid sidan av Valse triste’) fört
tonsättarens namn runt all världen, kommer vi in på de
kompositioner som skrivits som scenmusik. För opera
har Sibelius egentligen haft föga intresse, men en stor
del av den musik han skrivit för olika skådespel —
ofta samlad i sviter - äger en stark dramatisk
intensitet och inlevelse. Många av dessa tonsättningar hör
till hans bästa, såsom Kung Kristian II-musiken (1898)
med sina utsökta tidsbilder, de underbara inläggen
till Maeterlincks Pelléas och Mélisande (1905),
Proco-pés Belsazar (1906) med orientalisk orkesterkolorit,
Strindbergs Svanevit (1908) och den bekantaste av
dem alla, musiken till Arvid Järnefelts Kuolema
(1903), i vilken Valse triste ingår. Det mest glänsande
provet på Sibelius’ dramatiska förmåga utgör dock
hans till dato sista arbete i genren, musiken till
Shakes-peares Stormen (1926), som hör till det yppersta i hans
produktion. Två andra berömda orkestersviter är
Ka-relia (1893) och Den älskande (1911; för
stråkorkester).
Även klassiska motiv
Sibelius’ mångsidighet visar sig i hans motivval,
som ingalunda inskränker sig till finska eller
specifikt nordiska ämnen. En grupp tonsättningar
behandlar rent klassiska motiv och har delvis lånat sin stil
därifrån. I körverken Impromptu (1902) och den
berömda Atenarnes sång (1899), tondikterna Pan och
Eko (1906), Dryaden (1910) ochOkeaniderna (1914)
får man belägg för antikens inspirerande kraft hos
denne tondiktare.
Utanför de nu berörda ämnessfärerna står ännu
några verk, som genom sin typ blivit mera fristående,
inspirerade mindre genom konfrontationen med en
viss kulturkrets än genom tonsättarens egna
upplevelser. Bland dessa hör flera till hans mest kända
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
