Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Siden och silke — silkesmaskodlingens historia - Silkesmaskodling i Sverige - Natursilke och konstsilke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299° siden och SILKE
SILKESMASKODLINGENS HISTORIA
SlDEN och SILKE. Några århundraden efter vår
tideräknings början vandrade några skäggiga
munkar, höljda i grova kåpor och stödjande sig på stavar,
gjorda av grova trädgrenar, karavanvägen från Kina
västerut. Någonstans vid det himmelska rikets gräns
dök läderklädda ryttare på raggiga hästar upp:
soldater vid gränsbevakningen, som skulle se till att inga
odlingshemligheter eller handaslöjdskunskaper
fördes ur landet till barbarerna. Det blomstrande Kinas
inkomster från karavanhandeln med det bysantinska
riket berodde t. ex. till stor del på att ingen i Europa
kände till de små maskar och konsten att uppföda
dem, vilka frambragte råmaterialet till de glänsande,
spindelvävsfina sidentygerna, kejsarinnors och
sulta-ninnors högtidsdräkt. Munkarna, som bara dolde
några fattiga brödstycken i kåpornas fickor, fick passera.
De vandrade i nätter och dagar, och väl framme i
Bysans skruvade de av överdelarna på stavarna, som
dolde ett antal silkesmaskägg.
Så berättar traditionen att silkesmasken förts till
Europa, och om den inte är sann, är den händelse den
berättar i alla fall dramatisk och spännande
tillräckligt. Med samma motivering som Kina vid vår
tideräknings början förbjöd silkesexport har
emellertid in på de senaste århundradena t. ex. Java
förbjudit utförseln av kaffebuskar och Brasilien av
gum-miträdsplantor. Enligt kinesiska uppteckningar var
sidenet känt i Kina 2700 f. Kr. Från Kina fördes
silkesodlingen och sidenindustrin till Japan och
därifrån över Indien till Arabien. Känt är, att under det
arabiska väldets tid silkesmasken infördes till
Spanien. Redan under medeltiden fanns en betydande
sidenindustri i Europa, delvis grundad på
silkesodling i respektive länder. De berömda sidenväverierna
i Lyon grundlädes under Frans I (mitten av
1500-talet), och silkesmasken odlades då i södra Frankrike.
Silkesmaskodling i Sverige
Under 1700-talet, då inte bara ett växande välstånd
utan också de merkantilistiska doktrinerna spred sig
i Europa, uppmuntrades silkesodlingen överallt i vår
världsdel. Man skulle inte för dyra pengar föra in det
kostbara silket från utlandet, man skulle framställa
det själv, och man reflekterade inte över att
produktionskostnaderna därvid ofta blev fantastiskt stora och
det framställda silkets slutliga pris mångdubbelt
högre än om det införts till landet. Silkesodlingen i
Mellan- och Nordeuropa var sin tids motstycke till den
allra senaste tidens autarkisträvanden i olika delar
av världen. Till Sverige införde »kaptenmekanikern»
Mårten Triewald de första mullbärsträden och
silkesmaskäggen från Lübeck. Silkesodlingen
uppmuntra
des energiskt av drottning Lovisa Ulrika, som anlade
ett eget magnaneri (uppfödningsanstalt för
silkesmaskar) vid Drottningholm, i vars slottspark
mullbärsträd planterades. År 1753 instiftades
produk-tionspremier för inom landet producerat silke (10
daler silvermynt per skålpund), och 1755 lät
hattpartiet prägla en särskild medalj för nitiska silkesodlare.
Silkesodlingar kom till stånd litet varstans i landet,
så långt norr ut som till Skellefteå, och i Finland
sattes försök i gång bl. a. i Nyland. Christopher
Her-kepæus ansåg i sin doktorsavhandling i Åbo (1760),
att silkesodling i Finland hade lika stora naturliga
förutsättningar som »vid Peking». Något tidigare
startade Jonas Alströmer en inhemsk sidenindustri, och
denna fick 1754 stöd genom ett fullständigt förbud
mot införande av sidentyger från Östasien. Trots det
naturliga förhållandet, att mullbärsträdet vantrivdes
över hövan i vårt karga klimat, fortsattes med stor
envishet odlingsförsöken långt över ett århundrade.
Så sent som 1830 bildades ett sällskap för inhemsk
silkesodling, och den sista silkesodlingsanstalten i
vårt land, på Alnarp, nedlades först 1898.
Natursilke och konstsilke
Också sidenindustrin förde i vårt land en ganska
tynande tillvaro. Även om ett antal mindre företag
länge var verksamma inom väveriindustrin på
grundval av importerade garner, importerades den
övervägande delen av det siden vårt land behövde. En del
trikåfabriker och även väverier för konstsilke
begagnar emellertid också i viss omfattning natursilke som
råmaterial. Över huvud taget har konstsilket i alla
länder blivit betydelsefullare för den allmänna
förbrukningen än natursilket, ehuru det är ett misstag att
tro, att konstsilket »undanträngt» natursilket.
Visserligen framställdes redan 1921 mer konstsilke än
natursilke i världen, och konstsilkeproduktionen överstiger
nu rätt kraftigt natursilkeproduktionen, men även
produktionen av natursilke har på lång sikt fortsatt att
stiga. Säkerligen bidrar konstsilket verksamt till en
ökning av konsumtionen av natursilke: hela folklager,
för vilka allt »silke» förr i världen var en
klassfrämmande lyx, blir förtrogna med det i alla dess former,
och i den mån inkomstnivån stiger, övergår man från
det mera vanliga konstsilket till det »finare»
natursilket.
Det naturliga råsilket erhålles genom att puppan i
kokongen till silkesfjärilen (Bo’mbyx mo’ri) dödas
i kokande vatten, varefter den tunna silkestråd som
uppbygger kokongen upptvinnas.
De stora silkesodlande länderna i våra dagar är i
Asien Japan, Kina och Indokina samt i Europa Ita-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
