Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Simning — sporten som räddar liv - Sverige — ett föregångsland - Nya världen ger ny teknik - Sverige lär ut simhopp - Fenomenet Arne Borg - Simningens första guldålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3OO4 SIMNING _______________________________________
rad simsällskap bildades också redan i början på
1800-talet på andra orter med foma Uppsalasimmare
som initiativtagare och instruktörer.
I Uppsala förekom emellertid inte bara simning och
livräddningsövningar utan även hopp. Raka hopp och
enklare varierande (»konsthopp» kallade) hade
visserligen funnits sedan gammalt, men här hittade man
på nya hopp av olika svårighetsgrad, av vilka ett par
bär sina uppfinnares namn, så t. ex. »mollbergare»
och »isander». Mollberg var simlärare i Uppsala, och
då en herr Isander skulle försöka att göra samma
hopp som läraren, så halkade han och fick till stånd
ett helt annat hopp, som befanns så roligt, att det blev
vedertaget!
Nya världen ger ny teknik
Medan man i Europa i allmänhet använde
bröst-sim under 1800-talet (i England även sidsim, som
var något snabbare), fick man 1841 genom den
brittiske upptäcktsresanden Catlins reseskildringar reda
på att indianerna i Sydamerika praktiserade ett
slags »kastsim», genom vilket de med förvånande
hastighet tog sig fram genom vattnet. Catlin själv gav
emellertid inte någon förklaring på hur de bar sig åt.
Det blev i stället Catlins landsman Trudgen, som
1873 kom hem till England från Sydamerika,
förunnat att demonstrera de primitiva folkens sätt att
simma, och efter honom kallas också denna stil för
trudgen (eller trudgeon).
Ungefär ett kvarts århundrade senare fick det
häpnande Europa göra bekantskap med en ännu snabbare
stil. Australiern Cavill blev inbjuden till England för
att deltaga i tävlingar, och han visade upp något som
man kallade crawl [krål; engelska = kravla], med
vilket han avvisade all konkurrens. Han simmade
också 100 yards på 58,6 sek., ett resultat som ännu i
dag är en tämligen god tid och som var oerhört
mycket bättre än vad som presterats i Europa tidigare.
Crawl är australiemas och söderhavsfolkens egen
teknik, som de genom århundraden utvecklat vid
Stilla havets stränder och i dess laguner under sin
kamp mot och lek med havsböljorna.
Svenska simmare lärde sig den nya stilen vid
olympiska spelen i Aten 1906, där den australiske
simmaren Cecil Healey, som flitigt turnerade i Europa,
var den främste läromästaren. Visserligen ansågs
crawl på denna tid, ja ända fram till 1920-talet, vara
så kraftödande, att man endast kunde använda det
på korta sträckor, men det utvecklades och
förbättrades av tränare och experter samt blev småningom
den allenarådande stilen inte endast på
sprinterdis-tanser utan även på de allra längsta.
Sverige lär ut simhopp
Medan svenskarna i Aten lärde sig snabbsimning av
australiema, lärde de själva i sin tur ut simhoppning.
Det var raka hopp och varierande hopp som var
svenskarnas styrka, och där var de utan tvivel
överlägsna i världen. Den egentliga hoppkonsten har
också uppkommit i Sverige. Samtidigt som svenskarna
utexperimenterade stil och nya hopp från fast
trampolin som gav dem en dominerande ställning i OS
1908-20, hoppade tyskarna från svikt och lade i sin
tur grunden till den andra huvudformen av simhopp.
Flera av de svenska hopparna var gymnaster, och
ett par av dem utvandrade till Amerika, där de sökte
sig praktik. Det visade sig emellertid, att deras
hoppkonst var mera attraktiv än deras gymnastiska
förmåga, och Hjalmar Johansson, Spångberg,
Brandsten samt dennes maka Greta (f. Johansson) blev
amerikanernas verkliga läromästare och fick oerhört
intresserade elever, som småningom genom sin
trä-ningsflit, sin spänst och den inbördes konkurrensen
samt kanske allra mest på grund av bassänger, där
man kunde hoppa året runt, överflyglade sina
svenska läromästare.
Fenomenet Arne Borg
Simsporten dominerades under 1900-talets två
första årtionden av australier och amerikanare (fritt
simsätt), tyskar (bröstsim), svenskar (simhopp)
samt engelsmän (vattenpolo).
Sommaren 1919 fick Sverige upp en simmare, som
skulle komma att spela en dominerande roll under
ett decennium. Hans namn var Arne Borg (f. 1901),
som i sin första egentliga tävling var nära att sätta
svenskt rekord på 500 m för att två år senare sätta
sitt första världsrekord (1000 m i Oslo). I
Parisolympiaden 1924 blev han tvåa på 400 och 1 500 m
samt fyra på 100 m, vann i Amsterdam 1928 1 500 m
och blev trea på 400 m samt gjorde 1924 och 29
sim-turnéer jorden runt, varunder han besökte
Australien, Japan, USA m. fl. länder. Vid EM iBologna 1927
gjorde han sin mest berömda bragd, då han slog
världsrekordet på 1 500 m med 57,2 sek. nående
19.07,2, en tid som förblev världsrekord i elva år och
ännu 1955 är svenskt! Han hemförde dessutom 100
och 400 m, avgjorde lagkappsimningen i svensk favör
och deltog i pololagets matcher.
Borg, som 1929 blev professionell och som vid
fyllda 50 år simmade 100 m på 1.05, vann 5 europa-, 2
engelska, 8 amerikanska, 11 australiska, 5 nordiska
och 40 svenska mästerskap samt satte på 300
yards-1 eng. mil 31 godkända världsrekord.
Simningens första guldålder
Under Arne Borgs tid inföll simningens »första
guldålder». Han hade hård konkurrens av den i Wien
födde amerikanaren John Weissmuller och
australiern Andrew (»Boy») Charlton. Den förre vann i
olympiska spelen 100 m 1924 och 28 samt 400 m 1924
och satte 24 världsrekord, den senare slog 1924 Borg
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
