Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Simning — sporten som räddar liv - Simningens första guldålder - Farligt läraktiga japaner - USA:s herrar, Ungerns damer bäst - Kanalsimning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3006 SIMNING ________________________________________
på 1 500 m men blev slagen 1928 och blev på 400 m
trea resp, tvåa samt satte på långdistanser 5
världsrekord.
Farligt läraktiga japaner
I Parisspelen 1924 fick man för första gången på
allvar göra bekantskap med de japanska simmarna,
som visade sig vara av god klass, och deras mästare,
Takaishi, blev femte man såväl på 100 som 1 500 m.
Dessa blygsamma framgångar sporrade japanerna,
som i sina långa kuster, sitt varma vatten och sina
många bassänger har de yppersta
träningsmöjlighe-ter. De tog upp simningen på allvar, och i stället för
att - som andra länder - bjuda in stjärnor som
konkurrens till sina egna bästa, tog de hem män som
var absolut överlägsna. Dessa gäster studerades,
filmades, intervjuades och efterapades, och det dröjde
inte länge, förrän japanerna gått förbi sina
läromästare. Redan 1928 togs första guldmedaljen, i
bröst-sim, och 1932 var japanerna de bästa simmarna samt
har sedan behållit sin plats i eliten. Mest känd är
Furuhashi, som omkring 1950 var världens bäste på
långdistans.
USA:s herrar, Ungerns damer bäst
Under 1930-talet stagnerade utvecklingen i
herrsimning i viss grad. Dominerande var de
amerikanska frisimmarna C. Crabbe och J. Medica samt
ryggsimmaren A. Kiefer. Efter det andra världskriget har
framstegen däremot varit stora, framförallt i
lång-distanssimning. USA är mest framgångsrika nation
med stjärnor som W. Smith, J. McLane, R. Cleveland
och F. Konno (den senare född av japanska föräldrar)
i fritt, A. Stack och Y. Oyakawa (också japanska
föräldrar) i rygg- och J. Verdeur i bröstsim. De
amerikanska hopparna har stått i särklass; mest berömd är
S. Lee i höga hopp, segrare i OS 1948 och 1952.
Australien har haft en mycket god
långdistanssim-mare i J. Marshall, Tyskland en framstående
bröstsimmare i H. Klein, och i Frankrike märks speciellt
de utmärkta frisimmarna A. Jany och J. Boiteux, den
senare vinnare av 400 m 1952, samt ryggsimmaren
G. Bozon. På senare år har Ungern med
fjärilssim-maren G. Tumpek som bästa man och Sovjet gjort
sensationella framsteg och dominerar f. n. i Europa.
Skotten Y. Wardrop nådde 1954 eliten i fritt simsätt.
Även Sverige har nått goda resultat. P.-O. Olsson,
som tillsammans med Björn Borg var 1930-talets
bästa simmare, höll sig kvar i toppen på de korta
sträckorna ända till 1950, varefter P.-O. Östrand och
Göran Larsson (bronsmedaljörer på 400 resp. 100 m
1952) gått upp i världseliten.
I damsimning dominerade USA på 1920-talet, bl. a.
genom den i Stockholm födda Martha Norelius
(olympisk segrarinna på 400 m 1924 och 28), senare genom
H. Madison (av dansk släkt), dubbelmästarinna 1932,
och A. Curtis (1948 års bästa simmerska). Under
1930-talet gick holländskor, senare danskor upp i eliten,
bland de förra W. den Ouden, K. Kint, H.
Mastenbroek (dubbelseger 1936) och N. van Vliet, bland de
senare R. Hveger, som från 1936 till inpå 1950-talet
tillhört världseliten och bl. a. satt 44 världsrekord
(alla utom ett i fritt simsätt), vidare K.-M. Harup
och Greta Andersen. Under senare år har ungerskorna
varit de mest framgångsrika. Bland dem märks
särskilt E. Szekely i bröstsim samt allroundsimmerskan
E. Novak.
I simhopp är amerikanskorna totalt överlägsna.
Bl. a. märks D. Poynton-Hill, som vann höga hopp
1932 och 36, samt i svikthopp G. Coleman (1932),
svensk-amerikanskan Marjorie Gestring (1936) och
framförallt P. McCormick, segrarinna i både höga
hopp och svikt 1952, av många ansedd som den
skickligaste hopperska som funnits.
Kanalsimning
Det finns en art — eller kanske rättare avart — av
simningen som inte går att inrangera i den vanliga
tävlingstabellen: långdistanssimning. Den första stora
bragden på detta område gjorde engelske sjökaptenen
Webb, som simmade över Engelska kanalen, en
sträcka på cirka 34 km fågelvägen på 21 t. 45 min. Hans
simning väckte den allra största uppmärksamhet, och
otaliga försök har gjorts att slå hans tid, men de flesta
har misslyckats. Inte därför att 34 km i och för sig
är någon övernaturligt lång eller svår sträcka utan
därför att man mot slutet av simningen har
tidvattnet att kämpa mot. Ebben driver vanligen simmaren
tillbaka till havs, och först i nästa flod har han då
åter tidvattnet till hjälp att nå land.
Först i och med den amerikanska
stjärnsimmer-skan Gertrude Ederles simning 1926 på tiden 14.31
kan man säga, att svårigheterna på allvar övervunnits.
Hon var nämligen den första som vågade sig på
försöket att simma hela den väldiga distansen med crawl,
visande att den typiska sprinterstilen även på verklig
långdistans var den bästa.
Långdistanssimning har vid flera tillfällen
stimulerats av stora priser. Sålunda har
»tuggummikungen» Wrigley vid ett par tillfällen satt upp betydande
summor — ända upp till 25 000 dollars — för
simningar i Amerika, och Sally Bauer från Hälsingborg
vann sommaren 1938 5 000 danska kr. genom att
simma över Stora Bält från Själlands Udde till trakten
av Grennaa, en simmad sträcka på cirka 48 km, på
17 tim. 5 min. Någon tid senare simmade hon de 3
milen från Grisslehamn till Signildsskär i åländska
skärgården, och dagarna före krigsutbrottet i aug.
1939 gjorde hon sin största bragd, då hon i svårt
väder efter heroiska ansträngningar simmade över
Engelska kanalen från Cap Gris Nez till Dover på
15.23; dagen därpå förbjöds all trafik i Kanalen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
