Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skidsport — urgammalt samfärdsmedel — modern storsport - Skidlöpning blir idrott - Lapparnas otroliga skidfärder på Grönland - Berömda lappar - Budkavlen gör propaganda - Nordiska Spelen inleder internationell konkurrens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3048 SKIDSPORT __________________________________
Fremme, världens hittills förnämsta
skidsammanslut-ning, bildades därpå 1883, och denna anrika klubb
har sedan intill 1920-talet i stort sett styrt
skid-sporten.
Lapparnas otroliga skidfärder på Grönland
Den svenska skidsporten fick sin första livgivande
impuls 1884. A. E. Nordenskiöld hade på sin
Grön-landsfärd åtföljts av lapparna Anders Rassa ochPawa
Larsson Tuorda, vilka medförde skidor. Då
expeditionen måste göra halt, uppmanade Nordenskiöld de
två samemännen att fortsätta »så långt de orkade»,
därpå vända om hem och rapportera vad de sett. De
följde hans anvisningar, skidade i väg och kom
tillbaka till lägret efter 2/2 dygn, uppgivande att de åkt
ca 50 svenska mil.
Nordenskiöld tog uppgiften för god, men stränga
kritiker betvivlade möjligheten av denna fantastiska
bragd. För att bevisa att lapparna verkligen kunde
prestera sådana långfärder lät Nordenskiöld 3 april
1884 arrangera en tävlan på den 206 km långa
distansen Jokkmokk-Kvikkjokk-Jokkmokk, vari Lapplands
bästa skidrännare ställde upp. Trots töväder hölls
farten hög, och efter en spännande kamp vann Pavva
Larsson Tuorda på 21 timmar och 22 min. Såväl
segrarens som övriga tävlandes kondition var i målet
utomordentlig och styrkte Nordenskiölds uppgift om
att lapparna var i stånd till oerhörda prestationer på
skidor. Loppet, som gick under namnet
Nordenskiölds-tävlingen, blev livligt uppmärksammat, och
lapplän-ningarnas bravad skapade med ens stort intresse för
skidsporten.
Ungefär samtidigt gjordes också i Stockholm stor
propaganda för skidlöpning, speciellt backåkning
(utan stup) och backhoppning. Norska gardet hade
under unionstiden ett kompani förlagt till Stockholm,
och norrmännen begagnade sin fritid till skidlöpning,
framför allt på Djurgården. Deras skicklighet
inspirerade ungdomen, och följden blev, att två mäktiga
föreningar bildades: Djurgårdens Idrottsförening 1891
och Föreningen för skidlöpningens främjande i
Sverige 1892. Dessa två har sedan, stundom hand i hand,
stundom i bitter fejd, gjort undan en god del av
pionjärarbetet för den svenska skidsporten.
Berömda lappar
Skidfrämjandet började 1893 arrangera tävlingar,
vid vilka man upptog dels distanserna 3 och 6 mil
samt dessutom en lång »distanslöpning» på cirka 10
mil. Alltsedan den tiden har »3-milen» varit den
klassiska sträckan i Sverige.
Det var lapparna som de första åren helt
dominerade. Lars Olofsson, Michelsson Kuoljok,
Mattsson-Rimpi och Jacobsson var den tidens främsta löpare,
men de hade hård konkurrens av nybyggare, framför
allt bröderna Grubbström, men även av ett par
stads
bor, särskilt N. A. Andersson från Luleå och E. H.
Wiklund från Gävle. Speciellt Lars Olofsson var en
efter den tidens förhållanden synnerligen god löpare,
som rentav tränade med sikt på tävlingar och som
- i motsats till den tidens lapplöpare i allmänhet
-förstod sekundernas betydelse i ett lopp. Senare har
lapparna inte spelat samma roll. Tid efter annan har
de dock förmått att bidraga med en eller flera löpare
i den svenska eliten.
Budkavlen gör propaganda
Skidfrämjandet arrangerade 1899 det första
budkavleloppet i världen på sträckan Bollnäs-Hudiksvall
’-Sundsvall-Härnösand, i allt cirka 17,5 mil. Det
blev en verklig succé, och allmänheten följde med
beundran och förvåning strapatserna. I fortsättningen
skulle dessa budkavletävlingar, vari prestationerna,
sedda med moderna orienteringsglasögon, dock var
ganska enkla, bli publik- och propagandanummer av
allra högsta klass, och de främsta specialisterna,
framför allt djurgårdaren N. A. Hedjerson och
östersun-daren Haldo Hansson, uppnådde en oerhörd
popularitet.
Haldo Hansson var även god orienterare men
framför allt skidlöpare. Den mest bekanta av hans
budkavlebragder gjordes 1912, då han åkte den
fågelvägen 100 km långa sträckan Örnsköldsvik-Härnösand
på 8 tim. och 39 min. Han följde då i nattmörkret den
12 mil långa landsvägen, åkte fel ett par km vid ett
vägskäl men fullbordade dock loppet med en
medelfart av 39 min. pr mil.
Nordiska Spelen inleder internationell konkurrens
Det leker all idrottsungdom i hågen att få mäta
sina krafter med utlandets bästa, och då Nordiska
Spelen startades 1901, fick svenskarna en första
möjlighet att konkurrera med norrmän och finnar. Det
visade sig emellertid, att de våra var mer underlägsna
än man kunnat frukta, och det blev svidande nederlag.
Finnar och norrmän dominerade oerhört, finnen
Jus-sila vann 30 km och hans landsman Hepoaho 60 km,
där lappen Kuoljok var bäste svensk, slagen med inte
mindre än 40 min. Även i backhoppning var
svenskarna lika underlägsna.
Nordiska Spelen blev i fortsättningen av stor
betydelse för den nordiska skidsportens utveckling,
speciellt för Sverige. 1905 vann finnarna 3 och 6 mil med
14 respektive 11 min. försprång, 1909 skilde 2
respektive 13 min., och 1913 vann Sverige sin första
seger i längdlöpning, då Haldo Hansson hemförde det
enda arrangerade loppet på 9 mil, 35 min. före finnen
Tasa. 1917, när finnarna uteblev (norrmännen hade
varit frånvarande 1905-09), hemförde Sverige både
3- och 6-milen genom Anders Persson och G.
Wahlgren, medan finnarna vann 1922 och 26 (sista gången
spelen arrangerades). Norrmännen hade i stort sett
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
