Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skidsport — urgammalt samfärdsmedel — modern storsport - Jernberg i Mora-Nisses spår - Backhoppning — en verkligt norsk gren - Israelsson och Holmström - »Skidflygning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3054 SKIDSPORT ____________________________________
från Lima som en ny Mora-Nisse. I Moskva delade
han och norrmannen M. Stokken segern på 3 mil före
de bästa ryssarna, i Cortina delade han på nytt segern,
nu med världsmästaren Kusin, varpå han vid
hemkomsten hemförde SM på 15 och 50 km (tvåa på 30
km), vann Vasaloppet och en rad andra framgångar.
Ytterst lovande löpare, framförallt på korta
sträckor, är dessutom Per Erik och Sune Larsson från Mora,
Lennart Larsson från Jörn, Stig Gunnarsson från
Umeå för att nämna de främsta. Speciellt
Västerbotten och Dalarna har många verkligt goda, unga
förmågor, som gjort att förhoppningarna på framgångar
kommande år är stora.
Backhoppning — en verkligt norsk gren
Backhoppning på skidor är från början en rent
norsk gren, stammande från Telemarken. Norska
gut-ter har fört den ut över världen, och de har villigt
tjänstgjort som instruktörer, men trots den alltmer
ökade konkurrensen har de i stort behållit sin ledande
ställning.
Från början skilde man på två stilar: den raka, som
ännu används i småbackar, och den med »optrek»,
dvs. med böjda knän, som drogs upp mot hakan. Den
sistnämnda övergavs i början på 1900-talet.
I stället började omkring 1924 en ny stil visa sig,
som sedermera blivit den allmänna i alla större
backar, den »ærodynamiska», som består i att hopparen
i luften fäller överkroppen framåt, så att han nästan
kan beröra skidtopparna med tänderna. Fördelen
ligger däri, att han liksom »komprimerar» luft under
överkroppen och »flyter fram» på denna samt får
större hopplängder och bättre balans. Egentligen skall
kroppen i alla fall hållas rak, men de flesta hopparna
böjer den i höftlederna, så att överkroppen bildar
kraftig vinkel mot bålen — »bockstilen».
Norrmännen har helt dominerat backhoppning och
kombinerad löpning (en back-och en terränglöpning).
Kring sekelskiftet hade de i backe konkurrens av
svensken Oskar Bomgren, 1908-18 av Einar Olsson, som
1914 gjorde en verklig bragd, då han i Holmenkollen
vann tävlingen om den svensk-finsk-norska
backhopp-ningspokalen, i själva verket en regelrätt landskamp.
Någon konkurrens att tala om fick norrmännen inte
förrän Sven Eriksson, Selånger, omkring 1930 kom
fram i främsta ledet. Han konkurrerade hårt med
dem men blev vanligen slagen av åtminstone en av
Norges många jämngoda hoppare. Tre andrapris
utgjorde hans främsta meriter: i Holmenkollen 1936
och 1937 samt i olympiska spelen 1936, tills han 1939
segrade i Holmenkollen med nytt backrekord. Han
segrade även i Lahtis 1931.
Norges främsta hoppare genom åren har varit
Ma-rius Eriksen och Lauritz Bergendahl, som
dominerade fram till 1915. Den kraftige Jacob Tullin Thams
var världens bäste under större delen av 1920-talet,
varpå han efterträddes framför allt av bröderna Ruud
från Kongsberg: Sigmund, Birger och Asbjörn, av
vilka Birger är den främste hoppare som någonsin
funnits. Bland norrmän med världsrykte märks i
övrigt speciellt Alf och Reidar Andersen, Hilmar
Myhra, som på ett mycket förtjänstfullt sätt
tjänstgjort som tränare i Sverige, olympiasegrama 1948
Peter Hugsted och 1952 Arnfinn Bergmann samt den
utomordentlige stilhopparen Torbjörn Falkanger.
Mot slutet av 1920-talet började hopparna från
Centraleuropa på allvar konkurrera med Norges bästa,
och speciellt österrikaren Bradl, VM-segrare 1939,
har varit framgångsrik samt tillhörde ännu 1954
toppen. Under 1940-talet har en rad finska hoppare av
mycket hög klass kommit fram, och även i början av
1950-talet vanns framgångar, kulminerande i att M.
Pietikäinen 1954 hemförde VM.
Israelsson och Holmström
Backhoppningen gick även i Sverige framåt efter
Sven Selångers tid, och under 1940-talet framträdde
speciellt Erik »Diman» Lindström, Evert Karlsson och
Thure Lindgren. Kring 1950 fick Sverige en ny
storhoppare i Karl Holmström, som 1951 i
världskonkur-rens segrade i Le Locle i Schweiz, i Lahtis och i
Svenska Skidspelen, där han bl. a. besegrade
Holmenkol-len-vinnaren Arne Hoel, Norge. Året före hade
Lindgren blivit tvåa i VM men fick på grund av fotskador
aldrig Holmströms säkerhet. F. n. är B. Östman av
världsklass. Dessutom finns ett stort antal mycket
lovande ungdomar.
I kombinerad tävling har Sverige vanligen spelat en
mycket blygsam roll. John Westbergh blev dock tvåa
såväl i VM 1938, i Holmenkollen samma år som i
Lahtis 1938 och 41, och 1947 nådde Sven Israelsson
lysande framgångar genom att under en säsong segra
i »förolympiaden» i S:t Moritz, Holmenkollen (den
första utlänning som vunnit kongepokalen där),
Lahtis, Svenska Skidspelen och SM. En svår fotskada
gjorde det sedan svårt för honom att träna, men han
blev dock trea i Olympiska Spelen 1948 och femma
i VM 1950.
Världens främste kombinerade åkare har varit
finnen Heikki Hasu, som blev olympisk segrare 1948
och tvåa 1952, vann VM 1950, segrade i Lahtis fem
gånger, och i Holmenkollen triumferade han 1953
efter att ha blivit hårfint slagen 1949 och 50. Han var
dessutom en av världens mest framgångsrika
längdlöpare. Norge har under 1950-talet haft en rad goda
kombinerade åkare, främst Simon Slåttvik och Sverre
St ener sen.
»Skidflygning»
En speciell form av backhoppning har skapats i
s. k. »mammutbackar», där det till stor del hänger på
att våga utnyttja den våldsamma farten till fullo —
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
