Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skiljeavtal, skiljemän och skiljedom — mager förlikning bättre än fet process - Skiljeavtal och skiljemän - Medling i arbetstvister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKILJEAVTAL 3O57
MAGER FÖRLIKNING BÄTTRE ÄN FET PROCESS
Skiljeavtal skiljemän och skiljedom.
Även om man vinner en rättegång, kan man på sätt
och vis förlora mer än man vinner. Åtminstone kanske
man inte vinner så mycket som man gjort, om man i
stället för att processa hade valt att kompromissa, att
gå sin motståndare till mötes. Man kan visserligen,
om man vinner processen, bli tillerkänd ett större
penningbelopp, bl. a. ersättning för
rättegångskostnader. Men det är därför inte säkert, att man får ut
det man blivit tilldömd. Motparten kanske inte kan
betala det, åtminstone inte allt. Genom att han själv
haft omkostnader och fått ökade bekymmer genom
processen och spillt tid på den, så har han måhända
blivit mera betalningsoförmögen, än han skulle ha
varit, om tvisten ordnats genom förlikning eller
skilje-mannaförfarande. Rättegångsmetoden är också i
regel mera långsam, och dessutom leder den ofta till
mera bitterhet hos den besegrade. Slutligen kan man
säga att samhällets intressen vanligen i hög grad blir
lidande, om de tvistande medborgarna eller
organisationerna går processvägen eller tillgriper andra
stridsåtgärder än om de »möts på halva vägen» eller
sliter tvisten genom skiljemän. Detta har
uppmärksammats mera i modern lagstiftning än tidigare.
Skiljeavtal och skiljemän
Redan 1887 fick vi en lag om skiljemän. Den stod
bi länge men ersattes 1929 av en ny. Den stadgar, att
fråga av tvistemåls beskaffenhet varom förlikning kan
träffas (således i allmänhet inte familjerättsliga
tvister) och fråga om ersättning för skada på grund av
brott kan få hänskjutas till avgörande av en eller flera
skiljemän. I de fallen är nämligen samhället mest
intresserat av att parterna kommer överens, inte hur de
sliter sin tvist. Däremot får inte parterna hänskjuta
till skiljemän frågan om hur stort straff som skall
utmätas i anledning av ett brott. Det vill samhället
bestämma genom domstolarna.
1929 års lag räknar också med att kontrahenter
( = de som uppgör kontrakt sinsemellan) redan i
förväg kommer överens om att de, för den händelse de
råkar i tvist om kontraktets innehåll, inte skall gå
domstolsvägen utan i stället anlita skiljemän. En
sådan överenskommelse kallas i lagen skiljeavtal men
brukar i affärsspråket även benämnas
skiljedomsklausul. Kontrahenterna kan från början
överenskomma, att de absolut skall nöja sig med eventuell
skiljedom, men de kan också tvärtom förbehålla sig rätt
att få klandra skiljedomen. I sistnämnda fall äger
dock 1929 års lag inte tillämpning på skiljeavtalet.
Men i övrigt ger skilj emannalagen stort utrymme åt
parterna att bestämma som de vill, t. ex. om hur
skilje
männen skall utses. Men om de inte avtalat därom
eller om de inte kan enas om tillämpningen av vad de
avtalat, träder lagen hjälpande och reglerande till.
Huvudregeln är, att parterna utser var sin skiljeman
och att dessa gemensamt tillkallar en tredje. Uppnås
inte enighet om vem som skall tillkallas, får en
myndighet, överexekutor, ombestyra valet.
Skiljemännen är inte befogade att använda
tvångsmedel, och inte heller får de anordna edgång. Men
vill de upptaga sanningsförsäkran eller få vittnen
eller sakkunniga hörda, kan detta ordnas vid en
domstol. Skiljemännen bör inte betrakta sig som ombud
för den part av vilken de eventuellt blivit utsedda.
En skiljeman är en domare, inte en advokat. Dock är
det även tillåtet, att parterna redan i skiljeavtalet
tänker sig skiljemännen inte såsom vanliga domare
utan mera såsom förlikningsmän. De skall då främst
jämka ihop de skilda meningarna, även om
slutresultatet inte blir precis av samma innehåll som en dom
byggd på lagens reglering skulle ha lämnat. Men
annars är det så, att skiljemännen skall döma enligt
vanlig lag och rättspraxis. Om de emellertid inte skulle
göra det, så blir inte skiljedomen ogiltig fördenskull,
och de kan inte ställas till laga ansvar för att de slitit
tvisten efter andra grunder och hänsyn. Däremot kan
skiljedom av domstol ogiltigförklaras, om vissa
huvudsakligen formella felaktigheter förekommit.
Medling i arbetstvister
När en arbetsgivare och hans arbetare råkar i tvist
om löner och andra anställningsförhållanden,
försöker samhället genom medling bilägga tvisten. År 1906
fick vi vår första lag om sådan medling; den
nuvarande lagen är av 1920. Vårt land är indelat i åtta
för-likningsdistrikt. Men ibland sträcker sig tvisten över
mera än ett distrikt. Förordnande att medla plägar
då ges åt en särskild förlikningsman eller åt en
förlik-ningskommission.
Det kan tänkas, att parterna i en arbetstvist är
villiga aft underkasta sig skiljedom. I så fall får
förlikningsmannen hjälpa till med att utse skiljedomare,
men han får inte själv fungera som sådan, ty det
anses kunna skada hans förlikningsarbete. Sedan 1920
har vi i Sverige en lag just om skiljedomare i
arbetstvister.
Samma år utfärdades även en lag om central
skiljenämnd för vissa arbetstvister, men den har 1928
ersatts med de längre gående lagarna om kollektivavtal
och om en arbetsdomstol med uppdrag att avdöma
tvister rörande kollektivavtal. I ett stort antal dylika
avtal finns mer eller mindre vittgående regler om att
hänskjuta tvister till avgörande genom skiljedom.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
195—411223 VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
