Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skytte — från armborst till armégevär - Vårt nutida svenska skytte - Indelning i skicklighetsklasser - Precisionens fulländning - Från Stäheli till Bogdanov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3086 SKYTTE __________________________________________
Ehuru även statens ammunition numera har
torpedkula, används dock mest ammunition tillverkad av
privata fabriker. De svenska skjutbanorna är mycket
enkla, och största delen av anläggningskostnaderna
kommer på den markörgrav (oftast av betong med
jordvall) från vilken hisstavlorna manövreras. Inalles
finns ca 2 200 banor, flertalet med omkring ett halvt
dussin tavelställ. Störst är Stora Skuggans bana med
120 tavlor på 300 m (delvis användbara på 400 m), 43
på 200 m, 15 på 100 m, 95 på 50 m jämte 25 på
samma avstånd för kpistskjutning, 72 på 25 m (varav 48
svängbara för pistolskjutning mot figur) och en
hjortbana.
Indelning i skicklighetsklasser
Skyttarna är indelade alltefter skjutskicklighet i
klasser: rekrytklassen, klass 1, klass 2 (de som tagit
bronsmärke eller arméns silvermärke), klass 3 (de
som tagit silver), klass 4 (de som tagit guld), klass
5 (de som tagit mästarmärke). De lägre klasserna
skjuter på kortare avstånd och endast i liggande, de
högre klasserna skjuter på 300 m i liggande,
knästå-ende och stående samt på kort eller åtminstone
begränsad skjuttid. Mästerskapstävlingar i föreningar
och länsförbund omfattar 4 å 5 serier i ställningar,
varvid den sämre delen gallras bort för varje omgång,
tills de bästa kvarstår till den spännande slutstriden,
där markeringen oftast sker efter varje skott. - Vid
sidan härav finns även rena precisionsskjutningar,
t. ex. Stockholms-Tidningens riksskyttetävling på
hemmabanor, med årligen 20 000-25 000 deltagare.
All banskjutning kallas officiellt skolskjutning, då
den ur försvarssynpunkt betraktas som en
förberedelse till fältskjutningen. Denna sker ute i terrängen
mot figurer som utplacerats på obekanta avstånd.
Deltagarna lottas i patruller, som följer en snitslad bana
och stannar för att skjuta vid 4-6 skjutstationer.
Fältskyttet är en trevlig friluftssport och blir alltmer
populärt. I Stockholm anordnas exempelvis minst sju
stora tävlingar under året, och deltagarantalet är i
regel omkr. 1000. Själva skjutningen är dock inte
särskilt krävande. Huvudsaken är att behärska tekniken,
kunna bedöma avstånd och vindavdrift, hålla huvudet
kallt och se bra.
Precisionens fulländning
I Norge har skytterörelsen till form och innehåll
ungefär samma karaktär som hos oss, alltså en
folklig försvarsrörelse med sportsliga arbetsformer. I
Finland bedrevs skyttet vid de 1944 upplösta
skyddskårerna, som var verkliga härdar för skytteutbildning,
i både fältmässig och precisionsbetonad form. Här har
dock även det rent sportsligt lagda skyttet efter
internationellt program nått en mycket hög utveckling.
Detta »internationella» skytte, i vilket Danmark varit
vår läromästare, är inte något från vår vanliga skytte-
rörelse väsensskilt. De bästa skyttarna i det ena är
vanligen bäst också i det andra. Skillnaden kan
uttryckas med en paradox så, att sportskyttet skärper
kraven på skytten genom att göra det lättare för
honom. Han får tak över huvudet, bästa möjliga gevär
(pistol) och siktmedel samt god tid på sig. Därigenom
renodlas skjutningen, och precisionen ökas till det
otroliga. På 300-meterstavlan är 10-an blott 10 cm i
diameter, alltså som ett stort äpple. Och i detta äpple
kan skyttarna nita skott efter skott -5, 10, 15, 20
i följd!
Förutom med armégevär tävlar man också med
fritt gevär (eller matchgevär) och s. k. miniatyrgevär.
Till det yttre är dessa tämligen lika - stora, tunga
muskedunder med grova pipor och mystiska krokar
- men invärtes skiljer de sig. Miniatyrgevären är
gjorda för salongsgevärsammunition om 5,6 mm
kaliber och används på 50 och 100 m (i England och
Amerika dock upp till 200 yards). Pistolskyttet är av
tre slag, en ren precisionsskjutning med matchpistol,
en skjutning med »grovpistol» (pistoler och
revolvrar av tjänstemodell) samt en snabbskjutning på
figur. Här gäller det att träffa 5 figurer på 25 m avstånd
under 4 sekunder.
Från Stäheli till Bogdanov
Det »internationella» skyttet (med fritt gevär)
började ta form efter de första olympiska spelen i Aten
1896, och redan följande år arrangerades första
VM-tävlingarna i Lyon. Schweizarna dominerade under
hela förkrigstiden, speciellt genom Konrad Stäheli,
som tog 21 VM, de flesta i knästående och
sammanlagt på alla tre ställningarna.
Efter första världskrigets slut, 1918, kom
amerikanarna med en ny teknik (diopter och gevärsrem) och
dominerade i VM 1921-24. 1925 hade dock
schweizarna lärt sig nyheterna och 1927 svenskarna. Även
finnar och estländare följde efter, medan de nu
distanserade amerikanarna gav upp striden från 1930 till
1948.
Skjutning med miniatyrgevär, numera kallad
kort-distansskytte, var upptaget på olympiska programmet
1908-24. Sedan VM införts 1929 tog denna form av
skytte ny fart. Norden, Schweiz och sedermera
Estland har i hård kamp med USA dominerat men
enstaka representanter från andra länder, bl. a.
fransmän, har gjort goda insatser.
Armégevärsskjutning förekom vid OS åren 1900—
1920 (dock ej 1904) och fick VM från 1911. Man
skjuter med den arrangerande nationens gevär, och
tävlingarna har därigenom blivit av varierande klass.
Mest berömda segrare är svensken Olle Ericsson, som
vid VM i Stockholm höjde världsrekordet från 505
till 526 poäng.
Ett stort antal svenska skyttar har tillhört
världseliten. Av det senare årtiondets skyttar är följande
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
