Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sköldpaddor — pansarklädda kräldjur - Slaver — de unga folken i öster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3096 SLAVER ____________________________________
en uppsöker sköldpaddorna land, helst öde obebodda
öar. En liten bit från strandlinjen gräver de en håla
och lägger där sina ägg. Under äggläggningen fångas
de ofta, vilket tillgår så att man hastigt vänder dem
upp och ner.
Karettsköldpaddan är mindre än soppsköldpaddan
men påminner för övrigt mycket om denna. Den
fång
as inte för köttets skull utan för hornpansarets, vilket
används bl. a. för framställning av kammar.
Den oäkta karettsköldpaddan har påträffats så långt
norrut som vid kusten av England och Holland.
En särskild sköldpaddart, arrausköldpaddan, lever
i Orinocofloden i Sydamerika. Den har simhud
mellan tårna och simmar därför förträffligt.
DE UNGA FOLKEN I OSTER
S LAVER. Språkligt sett skiljer sig de slaviska
folkgrupperna, östslaver, sydslaver och västslaver,
inte så mycket från varandra som i antropologiskt och
kulturellt avseende. Under den språkliga
beteckningen slaver sammanfattas nämligen en rad
antropologiskt olikartade folk, vilkas kultur utvecklats under
växlande historiska betingelser.
Den blonda, blåögda, kraftigt byggda och satta
typ, som anses vara den ursprungliga och kan
karakteriseras som nordisk eller östbaltisk, är bäst bevarad
i slavernas äldsta kända hemtrakter: sydöstra Polen,
Vitryssland och västra Storryssland. Österut har det
skett en kraftig uppblandning med finska och
mongoliska element, söderut med en mörk, kortväxt alpin
eller östlig ras. I väster finns starka germanska inslag.
Uppblandningen sammanhänger med slavernas
expansion under olika tider och i olika riktningar. Den
första stora expansionen gick västerut. Slaverna
trängde ända fram till Elbe och bosatte sig i områden,
som delvis utrymts av germanerna under
folkvand-ringstiden. Härunder och då den tyska
kolonisationen under senare delen av medeltiden trängde
tillbaka slaverna och även utsträcktes till deras gamla
områden skedde en betydande germanisering. På så
sätt försvann många slaviska folkstammar i
Mellaneuropa och andra, t. ex. tjeckerna, blev biandfolk,
ehuru de till största delen behöll sitt språk. Den
slaviska bosättningen i Balkanländerna blev bestående,
men här blev uppblandningen med de äldre folken
än fullständigare, och den slaviska folkkaraktären
undergick stor förändring. Under den nya tidens starka
ryska expansion mot öster har nya, övervägande
asiatiska folkelement införlivats med det ryska folket och
yttermera bidragit till att fjärma det från Europa.
Kulturellt splittrades slaverna redan strax efter det
deras expansion tagit sin början på så vis, att öst- och
sydslaverna råkade under bysantinskt inflytande,
medan västslaverna kom under den romerska
kyrkans. Turkarnas erövring av Balkanhalvön samt
tatarernas av Ryssland skilde också dessa slaviska folk
kulturellt och politiskt från den europeiska
utvecklingen. Endast kroater och slovener liksom de
väst-slaviska folken fick intimare kontakt med
Mellaneuropa och blev delaktiga i dess kulturella upp-
blomstring, medan huvudmassan av Balkans och
Rysslands folk ohjälpligt stannade efter. Visserligen gjorde
sig ryssarna fria från det mongoliska väldet vid
medeltidens slut, men den skarpa kyrkliga gränsen
mellan den romersk-katolska och den grekisk-ortodoxa
läran samt en avsiktlig kulturell isolering utestängde
länge västerländska impulser. När så på senare tid
stora ansträngningar gjorts för att inhämta
försprånget, har arbetet försvårats av det dåliga
utgångsläget, och vad balkanslaverna angår måste man
dessutom komma ihåg deras korta tid som fria folk. Men
utvecklingen har i varje fall på det materiella
området varit enorm.
Bland de västslaviska folken har polackerna intagit
en särställning som gränsfolk mellan de germanska
och slaviska huvudmakterna. Deras land har
genomgått svåra lidanden och var under hela 1800-talet
utplånat från kartan. Genom första världskrigets
katastrofer för delningsmakterna återvann det dock sitt
oberoende men förlorade det åter vid andra
världskrigets utbrott och står efter krigets slut under
faktisk sovjetrysk kontroll.
Första världskriget medförde också nationell
självständighet för andra slaviska folk, som ännu stod
under främmande herravälde, t. ex. tjeckerna, som i
sekler behärskats av tyskarna. Därmed sattes punkt för
den under decennierna närmast före och efter sista
sekelskiftet livaktiga panslavismen som hade som mål
att kulturellt och främst politiskt sammanföra
slaverna, närmast under Rysslands ledning. Sedan
andra världskriget finns ett mycket starkt inflytande
i de slaviska staterna, men motiveringen är nu en
annan.
Slaverna är i jämförelse med de romanska och
germanska folken som nationer mycket unga. Deras
ogynnsamma läge vid Asiens gräns, förr ständigt
utsatta för asiatiska invasioner, samt den ogynnsamma
historiska utvecklingen har hållit dem tillbaka. I
gengäld har de mer outnyttjad livskraft än folken i väster.
Medan västerns folkökning stagnerat, fortsätter den
enorma befolkningstillväxten på slaviskt område, och
proportionerna har kraftigt förskjutit sig till västerns
nackdel. För närvarande utgör slaverna betydligt
mer än en tredjedel av Europas folk.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
