Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Småland — Götalands största landskap - Det sydsvenska höglandets hjässa och den sydsmåländska högplatån - Mager jord och kargt klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3110 SMÅLAND _____________________________________________________________________
GÖTALANDS STÖRSTA LANDSKAP
Småland. Det kan måhända förefalla
egendomligt, att Götalands största landskap kallas Småland.
Men de småländska bygderna, som i geografiskt
hänseende hör väl ihop, var i äldre tider mera isolerade
från varandra genom skogar och mossar och bildade
smärre enheter, av vilka många hängde bättre
samman med angränsande landskap än med varandra.
Bygder som Vär end, den centrala Smålandsbygden
kring Helgasjön och Åsnen, Finnveden kring Bolmen
och Lagan, Njudung kring Almesåkrahöglandet och
Emåns övre lopp, Vätterbygden kring Jönköping och
de båda kustbygdema vid Kalmarsund, T just i norr
och Möre i söder, har i mångt och mycket karaktären
av särskilda landskap, i vilka befolkningens kynne
och levnadsvillkor avviker åtskilligt från varandra. De
tillhörde också ursprungligen olika lagsagor
(Tiohärads och Östgöta), liksom olika stift (Växjö, Skara
och Linköpings, en del även en tid Kalmars). I våra
dagar har de gemensamma dragen i
naturförhållandena och de från stambanan och de centrala
riksvägarna åt alla håll utstrålande järn- och
landsvägs-förbindelserna mer än förr bundit ihop de
småländska bygderna, trots att landskapet alltjämt är delat
på tre län och ingår i tre stift.
Det sydsvenska höglandets hjässa och den
sydsmå-ländska högplatån
I norra delen av Småland ligger de högsta delarna
av det sydsvenska höglandet, och därifrån utstrålar de
flesta floder och åar som awattnar Sydsverige. Högst
når skogshöjderna vid Tomtabacken (377 m) nordväst
om Sävsjö, och stora områden ligger här över
300 m ö. h.
Hela denna norra del av området är starkt kuperad,
bergbranter höjer sig över smala och djupa
sprickdalar, och ytan är mycket sönderbruten. Vätterns
djupa gravsänka tränger långt in i landet, begränsad
av uppemot 240 m höga branter och fortsatt av
sprickdalar mot sydöst över Huskvarna-Tenhult och
mot söder till Taberg. Även gränstrakterna mot
Östergötland längre mot öster har en starkt bruten terräng
med branta bergkullar och trånga, sjöfyllda dalar. I
kustlandet mot Östersjön, i det naturskönaste av de
småländska landskapen, Tjust, tränger fjordliknande
vikar fortsatta av smala, sjörika sprickdalar 2-4 mil
in i landet, och en rikt utbildad skärgård kransar
kusten.
Södra delen av Småland är till sin terräng mycket
olik den norra, vilket framträder redan i
kustkon-turema. Medan norra Smålandskusten är en
utpräglad fjord- och skärgårdskust, har stränderna söderut
från ett stycke norr om Oskarshamn en helt annan
Storlek. 29 337 km3 land, 646 231 inv. 1953.
Bergshöjder. Tomtabacken (377 m ö. h.), Taberg (343 m);
mellan Huskvarna och Gränna når många höjder mer än 330 m.
Kusten, vikar och öar. Valdemarsviken, Edsviken
(Kaggebo-fjärden), Gudingen med Syrsan, Gamlebyviken,
Verkebäcks-viken, Gåsfjärden; därutanför ligger Kvädö, St. Askö, Hasselö,
N. och S. Malmö, Eknö m. fl.
Floder och sjöar. Nissan, Lagan med Vidöstern (144 m ö. h.),
bifloderna Toftaån från Rusken, Furen och Flåren samt
Bolmån från Bolmen; Helgeån från Möckeln; Mörrumsån från
bl. a. Örken, Helgasjön, Salen och Åsnen; Mie å från Mien;
Bräkneån; Ronneby å från Rottnen; Nättraby å: Lyckeby å;
Hagby å; Ljungby å; Alsterån med Ållgunnen; Emån
uppsamlar genom flera armar vattnen från inre Småland, dess västra
huvudarm kommer från Storsjön och förenar sig nedom
Vetlanda med Svedeån, vilken bl. a. flyter genom Spexhultssjön,
Nömmen och Solgen; bland Emåns övriga tillflöden märks
Silverån och Gårdvedaån. Många smärre åar avvattnar
småsjöarna i Tjust, bl. a. Helgerumsån, Gamlebyån, Loftaån,
Storån och Vindån. Vimmerbytraktens sjöar, Krön m. fl.,
avrinner genom Stångån. Den nordvästra delen har avlopp till
Svartån, Vättern (Huskvarnaån och Tabergsån) samt Tidan.
Städer. / Jönköpings län: Jönköping (45 898 inv.), Nässjö (16 228),
Tranås (14033), Huskvarna (13054), Värnamo (11 642),
Eksjö (10 008), Vetlanda (7 953), Sävsjö (4 652), Gränna (3 419),
— I Kronobergs län: Växjö (20 906 inv.), Ljungby (7 414). — I
Kalmar län: Kalmar (27 858 inv.), Västervik (16153),
Oskarshamn (11 133), Nybro (7 020), Vimmerby (5 321).
Län och stift. Landskapet är uppdelat mellan tre län —
Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län — samt tre stift, Växjö
stift, Linköpings stift (nordöstra delen av landskapet) och Skara
stift (huvuddelen av Mo härad längst i nordväst).
karaktär. Vikarna blir korta och grunda, endast
smärre skär kantar kustlinjen, terrängen blir flack,
och slätten når fram till havet. Även det inre landet
undergår samma förändring. Södra Småland är en
ur-bergsslätt, som visserligen ligger vid pass 200 m ö. h.
i norr men mot Skåne och Blekingegränsen sänker
sig under 100 m.
De lägre partierna på denna jämna platå intas av
vidsträckta sjöar och mossmarker. Bland sjöarna är
Bolmen (184 km2), Vidöstern, Möckeln (45 km2),
Helgasjön (55 km2), Åsnen (150 km2) och Rottnen de
största. Landskapet awattnas mot sydväst, söder och
sydöst genom Nissan, Lagan, Helgeån, Mörrumsån och
de övriga Blekingeåarna samt Emån m. fl. åar, som
utmynnar vid Kalmarkusten. Endast obetydliga delar
av Småland awattnas mot norr till Vättern, Svartån
och Stångån.
Mager jord och kargt klimat
Till allra största delen uppbyggs landskapet av
urberg, jorden är i regel blockrik, grusig eller
sandbun-den, och endast på få ställen, där yngre och mera
lätt-krossade bergarter förekommer, är jordmånen av god
beskaffenhet. I Almesåkratrakten - som dock hör till
de högst belägna delarna av landskapet och därför är
mindre gynnad av klimatet — finner man bl. a.
pre-kambriska skiffrar och kalkstenar, och i Vättersänkan
förekommer sandstenar och lerskiffrar tillhörande
Visingsöformationen. Större betydelse har dock södra
Kalmarkustens kambriska sandsten, som är en av för-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
