Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanska språket — spanskan — ett världsspråk - En av latinets döttrar - Ett lätt språk?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3184 SPANSKA SPRÅKET ––––––––––––––––––––––––––––––––
SPANSKAN — ETT VÄRLDSSPRÅK
Spanska SPRÅKET. I Sverige brukar man tala
om de tre världsspråken tyska, engelska och franska,
och det är också de språken som ända till helt nyligen
dominerade undervisningen i moderna språk i våra
skolor. Men om vi närmare undersöker förhållandena,
finner vi att det finns andra språk med stor
utbredning, som ekonomiskt, politiskt och inte minst
kulturellt betyder så mycket att de nog skulle kunna göra
anspråk på benämningen världsspråk. Ett sådant
språk är spanskan. Spanska talas av fler människor
än franska eller tyska, nämligen av inte mindre än
130 miljoner.
Förutom i Spanien talas spanska i nästan hela
Sydamerika utom Brasilien (där språket är
portugisiska), i Mellanamerika, i den västindiska övärlden,
i Mexico och i spanska besittningar i Afrika.
Dessutom talas en sorts spanska, huvudsakligen på
Balkan, av s. k. sefardiska judar, dvs. sådana som i slutet
av 1400-talet fördrivits från Spanien.
En av latinets döttrar
Spanskan är liksom t. ex. franskan, italienskan och
portugisiskan ett romanskt språk; dvs. det
härstammar från de gamla romarnas språk, latinet. Detta kom
till Iberiska (Pyreneiska) halvön med romerska
legoknektar och kolonisatörer och trängde ut de iberiska
språk, som förut talats på halvön. Under trycket av
germanska stammar föll det romerska väldet på
halvön sönder på 400-talet, och germanerna trängde in
och lämnade tydliga spår efter sig i ordförrådet. Ett
sådant är ordet guerra [ger’ra], ’krig’ (jfr eng. war).
Senare erövrade morerna Spanien, och under nära
åttahundra år (från 711) var spanskan utsatt för deras
inflytande. Många av de arabiska orden var
benämningar på produkter av arabernas överlägsna odling,
som på detta sätt infördes i Europa över Spanien. Ett
arabiskt lånord i spanskan är exempelvis alcohol
[alkååF], ’alkohol’. De spanska conquistadores [-[kång-kistaÖår’es],-] {+[kång-
kistaÖår’es],+} ’erövrarna’, i Amerika hemförde nya
närings- och njutningsmedel och kännedom om andra
i moderlandet tidigare okända företeelser. Med varan
följde namnet, och från spanjorerna fick sedan de
övriga europeiska folken dessa nya ord. När vi stiger
upp på morgonen dricker vi kanske en kopp choklad
{chocolate [t jåkålaUe]), till middag äter vi potatis
{patat’a, flertal patadas) och sedan röker vi en pipa
tobak (tabac’o).
Spanskan (el espahol) [espanjål’] - eller
kastilian-skan, som den också brukar kallas — är inte ensam på
Iberiska halvön. Förutom portugisiska i väster (t. o. m.
i nordvästra Spanien talas en portugisisk dialekt,
gali-ciska), talas i själva Spanien ett annat romanskt språk,
katalanska. Katalanskan erkännes inte officiellt av den
nuvarande fascistiska regimen, men är i stora delar
av östra Spanien det arbetande folkets språk. En
viktig spansk dialekt är andalusiskan, i södra Spanien,
som gett upphov till den amerikanska spanskan.
I Spanien talas ännu ett språk, längst upp i norr,
baskiska, som inte är släkt med något nu levande
europeiskt språk.
Ett lätt språk?
De spanska uttalsreglerna är enkla och stavningen
följer uttalet mycket nära. De flesta spanska ljud
vållar inte svensken några stora svårigheter. Typiska
egenheter är att z i alla ställningar och c framför e och
i uttalas som ett läspljud, medan c i andra ställningar
uttalas som k: cinco [ping^å], ’fem’; Uljud framför e
och i skrivs qu: quince [kin’pe], ’femton’; ch uttalas
som tj (t + Aj-ljud): muchacho [motjatj’å], ’pojke’.
/ i alla ställningar och g framför e och i uttalas som
tyskans ac/i-ljud, dvs. det är ett tonlöst skrapande
bak-tungsljud: Don Juan [dång choan’]. G framför a, 0, u
uttalas som ett tonande baktungsrivljud, »slappt g»,
ungefär som danskans g i dage, ’dagar’, utom efter n
eller uppehåll, då det uttalas som vanligt svenskt g.
De två senare varianterna av g tecknas gu före e och i.
B och v uttalas lika, dvs. i allmänhet som ett med båda
läpparna mot varandra uttalat v (ett »gnidande» b),
men efter m, n eller uppehåll som vanligt b. D
behandlas på motsvarande sätt. Tecknet ll läses som ett l
uttalat med tungan i j-läge och liknar somliga
svenskars T] i ’sväljde’; n (n med tilde) är ett n uttalat med
tungan i j-läge: senorita [senjårit’a], ’fröken’.
De spanska vokalerna är fem: a, e, i, 0 [å], u [o].
Betonade är de alltid ganska korta, dvs. man skiljer
inte på långa och korta vokaler som i svenska ’sil’
(lång vokal) och ’sill’ (kort vokal).
Trycket (betoningen) faller på näst sista stavelsen i
ett ord, om det slutar på vokal, n eller s, annars på
sista stavelsen. Varje undantag från denna regel
utmärks med accenttecken: Calderon, Garcia, {ia bildar
annars en stavelse, alltså skrivs Segov’ia utan accent,
dvs. Segovia), Malaga, Méjico [mech’ikå], ’Mexico’.
Det spanskamerikanska uttalet avviker lite från det
kastilianska högspråket, men överensstämmer, som vi
nyss antydde, med det sydspanska (andalusiska)
uttalet. Bl. a. uttalas ett vanligt s i stället för
läsplju-det: cinco [sing/kå].
Vi har sagt att det spanska uttalet och den spanska
stavningen är lätta för en utlänning som vill lära sig
språket. Formläran och den elementära syntaxen kan
snart bemästras, men vill man tränga djupare in i
språket, dyker svårigheterna upp.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
