Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Språket — språkets ursprung och utveckling - »Gubbtjyven har kolat av» - Sprängämnen — i krig och fred - Definition på explosion - Hur en explosion inledes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÄNGÄMNEN 3203
gamla stavningen, och när man lånar ett ord, får det
främmande språkets stavning oftast följa med.
Engelskans stavning avbildar i stor utsträckning
medeltidens uttal, men även svenskan har som bekant en
hel mängd konservativa stavningar. Vid flera
tillfällen har man gjort försök att åstadkomma en
Ijudenli-gare stavning, och en del ändringar har också
genomförts i vårt eget språk. De skäl som har anförts mot
en radikal nystavning av vårt språk har emellertid
varit många: en sådan skulle bryta skrifttraditionen
tvärt av, den skulle avlägsna svenskan från de övriga
nordiska språken, rikstalspråket, som för övrigt
långtifrån behärskas av alla svenskar, är ännu inte fullt
enhetligt i fråga om uttalet osv. De norska skriftspråken
(bokmål och nynorska) har under detta århundrade
radikalt reformerats, men dessa
»rättskrivningsrefor-mer» är egentligen språkreformer {solen har ändrats
till sola) och har i första hand inte syftat till en
ljudenligare stavning; på norska skrivs t. ex. ännu
godt och hvit (nynorska kvit). Det finska
skriftspråket, som är jämförelsevis ungt, utmärks däremot av
en ovanligt konsekvent och ljudenlig stavning.
I KRIG OCH FRED
Sprängämnen. Äldst av alla kända
explosivämnen är svartkrutet, en blandning av salpeter,
kolpulver och svavel. Upptäckten av svartkrut tillskrivs
vanligen ehuru med orätt den tyske
franciskanmun-ken Berthold Schwarz, som levde i mitten av
1300-talet. Salpeterns »förbrännande» förmåga var dock
redan känd av kineserna i början av vår tideräkning,
och salpetern benämndes länge »kinesiskt salt».
Omkring år 673 användes för första gången i Europa en
blandning av salpeter och brännbara ämnen. Vid
Kon-stantinopels belägring av araberna sköt nämligen
grekerna den fientliga flottan i brand med brandbomber
innehållande salpeter, svavel och kol. Blandningen
kallades »grekisk eld». I början av 1300-talet lärde sig
araberna att använda krutet som drivmedel för
projektiler. Som skjutvapen använde de urborrade
lansskaft, vari instoppades krut, förladdning och kula. I
en skrift från 1340 berättas om en krutfabrik i
Augsburg.
Svartkrutet hade från början enbart militär
betydelse, först 1627 omnämnes dess användning i
bergsbrukets tjänst. I Sverige började man 1679 tveksamt
och i liten skala använda det vid sådana gruvor där
det rådde brist på »tillmakningsved», och först 100
år senare kan det sägas ha blivit mera allmänt.
Tillverkning av svartkrut är en rätt mycket större
konst än man i allmänhet föreställer sig. Av
ingredienserna, 75 % kaliumnitrat, 15 % kol och 10 % svavel,
måste särskilt kolet vara berett med stor omsorg för
att massan skall få den rätta sammanhållningen, då
den hopknådas. Ett gott sprängkrut skall vara
svartglänsande till färgen, och då kornen krossas, skall de
bilda skärvor.
Definition på explosion
En explosion är en våldsam kemisk reaktion, som
vanligen har karaktären av en lavinartat skeende
förbränning. Till skillnad från vanlig förbränning, som
är beroende på yttre tillförsel av syrgas eller luft,
kännetecknas explosionen av att syrgasen levereras
av det exploderande ämnet självt. Explosivämnet kan
härvid antingen utgöra en fysikalisk blandning av
ämnen som levererar syrgas resp, som kan förbrinna,
eller också består det av en enhetlig kemisk förening,
i vilken syrgas och oxiderbara ämnen ingår. Till den
första gruppen hör exempelvis knallgas (syrgas +
vätgas) samt svartkrut. Den andra - kemiska -
gruppen kan exemplifieras genom bomullskrutet.
Explosionens kraft beror på den snabbhet med vilken
ex-plosionsgaserna utvecklas. Man talar härvid om
brisans.
Den nu givna definitionen på explosionsfenomenet
är likväl inte uttömmande, ty det finns många ämnen
som exploderar utan att någon förbränning äger rum.
Hit hör exempelvis jodkväve (NJ3), som bildas, när
man låter stark ammoniaklösning inverka på
jodkristaller. Sedan man låtit substansen torka, exploderar
den med en stark knall vid minsta beröring eller
t. o. m. spontant, varvid den sönderfaller i sina
beståndsdelar. Blyazid, som utgör ett viktigt
initierings-medel, bestående av bly och kväve, representerar ett
annat exempel på explosivt sönderfall. Två viktiga
villkor för att ett ämne skall kunna tjäna som
sprängämne är dock alltid att ämnet i fråga skall förbrinna
eller sönderfalla under energiutveckling och att vid
explosionen gaser skall bildas.
Hur en explosion inledes
Med initieringsmedel förstår man de medel genom
vilka ett explosivämne kan bringas att explodera. Till
en början begagnades för detta ändamål enbart eld
(i form av en brinnande lunta eller ett glödande fnöske,
som fördes till fänghålet, gnistan från ett flintelddon
eller elden från en stubintråd). Andra
explosivämnen, exempelvis säkerhetssprängämnen baserade
på ammoniumnitrat, kan över huvud taget inte
initieras med eld eller med ett aldrig så häftigt mekaniskt
slag utan behöver impulsen från en tändhatt för att
»komma i gång». Bland initialsprängämnena märks
speciellt knallkvicksilvret (HgC2N2O2) samt före-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
