Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stalin, Josef Vissarionovitj — Rysslands siste envåldshärskare? - Stalinismen - Industrialisering och kollektivisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STALIN 3215
»Leve det kommunistiska partiets och sovjetfolkets store ledare och lärare, kamrat J. V. Stalin», lyder den ryska texten över
monumentalfotografiet i mitten. Bilden är hämtad från Bjoljosteatern i Moskva, där Stalin firade sin 70-årsdag den 19 dec.
1949 i kretsen av sina trogna. Fr. v. (skymtande) italienske kommunistledaren Togliatti, Budjonni, Kaganovitj, Suslov, Mao
Tse-tung, Bulganin, Stalin, Vassilevskij, Krusjtjev, den kvinnliga spanska kommunistledaren Ibarruri, Georgin-Dej, Sjvernik,
Malenkov, Beria, Vorosjilov, Molotov, Mikoyan och ungraren Racozi.
Stalinismen
I Stalins maktpolitiska realism låg den tredje
orsaken till hans seger. Denna realism fann uttryck i
hans politiska åtgärder och åsikter, vilka man har
sammanfattat under namnet stalinismen.
Stalinismen är ingen vetenskaplig teori utan
samlingen av alla de åskådningar med vilka Stalin
moraliskt och historiskt försökte rättfärdiga sin
maktpolitik. Han anknöt därvid till Marx och Lenin, övertog
dels deras uppfattningar ordagrant och varierade dem
dels alltefter de maktpolitiska behoven.
Upprätthållandet och utbyggandet av partiapparatens
diktatoriska envälde bildade grundmotivet till hans politik
och hans ideologi. Detta motiv kom tydligast till
uttryck i den stalinistiska grundteorin om socialismen
i ett land.
I anslutning till Lenin tvivlade Trotskij och
Sinov-jev på möjligheten att bygga upp socialismen i ett
land utan utbredning av den kommunistiska
världs-revolutionen. Detta tvivel hade farliga konsekvenser
för upprätthållandet av partiherraväldet. Då
förhoppningarna på världsrevolutionen inte uppfylldes, måste
också den socialistiska målsättningen i
Sovjetunionen bli tvivelaktig. Ett dylikt tvivel försvagade
partiapparatens självförtroende samt dess anseende
bland de socialistiskt sinnade massorna och
frambesvor för bolsjevikerna faran för deras störtande.
Stalin trädde upp mot denna fara. Han utvecklade
åskådningen, att socialismen i ett land var möjlig,
även om världsrevolutionen fördröjdes, för så vitt
blott partiet behöll makten och konsekvent förde
socialiseringen till slut.
På en punkt fick Stalin rätt. Han lyckades
upprätthålla och stärka partiapparatens makt. På den andra
punkten fick han orätt. Genom hans politik har det
inte uppstått ett klasslöst, socialistiskt samhälle utan
ett nytt klassamhälle. Men maktpolitiskt sett har dock
även denna felaktiga uppfattning om socialismen i ett
land visat sig mycket ändamålsenlig. Den drog till sig
de behärskade massornas socialistiska
förhoppningar, föranledde dem till stora offer och beslöjade för
dem utvecklingen till ett nytt klassamhälle.
Industrialisering och kollektivisering
Segern för Stalin och hans uppfattningar hade först
och främst långtgående inrepolitiska konsekvenser.
Den av Lenin 1921 införda »nya ekonomiska
politiken» (se Kommunismen och Lenin) hade lett till
nybildning av kapitalistiska skikt i städerna och av en
relativt välbärgad bondeklass på landsbygden, vilka
var fientligt inställda till det bolsjevikiska
partiväldet. Stödd på sin teori om socialism i ett land
förintade Stalin 1929 i partidiktaturens intresse dessa
fientliga klasser genom totalt förstatligande av industrin
och genom tvångskollektivisering av bönderna. Han
finansierade det forcerade uppbyggandet av tung- och
rustningsindustrin genom en övergående sänkning av
de breda massornas levnadsstandard. Han
effektivi
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
