Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenhammar, Wilhelm — »Sveriges» tonsättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STENH AMMAR 3233
»SVERIGES» TONSÄTTARE
Stenhammar, Wilhelm (1871-1927). Få av
våra tonsättare har haft så fina känselspröt för allt
nytt som rört sig i musiken som Stenhammar. Han var
ständigt mottaglig för nya intryck och sökte alltid
personligen att utvinna det bästa ur de strömningar han
mötte under sin verksamhet. Hans utveckling har
därför blivit sökarens, som först genom mängder av
utanverk når in till sin konsts innersta kärna. Hans
ung-domsproduktion har sina främsta förebilder i den
konst som utgått från Richard Wagners mäktiga
personlighet, men jämsides med detta löper arvet från
Johannes Brahms’ klassiskt betonade musik. Den
dubbla utgångspunkten räddade Stenhammar från att
fastna i den wagnerska förtrollningen och där förlora
sin egen andes röst. Det var fara å färde, ty de första
verken, speciellt de med vokala inslag, står alla mer
eller mindre under Wagners inflytande. I de stora
cykliska skapelserna från denna tid - pianokonserten
nr 1, b-moll {1893) o. a. - har Stenhammar med
riktig intuition gått fram på den brahmsska linjen, vilket
syntes ha gett hans fantasi friare tyglar tillika med
den åtstramning av och klarhet i formen som är så
karakteristisk för Brahms’ skapande. Dessa båda
grundströmningar sammanlöper i det verk som utgör
den krönande avslutningen på denna period i
kompositörens utveckling symfonin i F-dur (1903).
Härefter gick tonsättaren alltmer mot sin »frigörelse»,
sedan han av Sibelius’ storslagna symfoniska konst
mottagit den avgörande väckande impulsen till ett
mer hänsynslöst personligt och uppriktigt skrivsätt.
Detta visar redan den utomordentliga
pianokonser
ten nr 2, d-moll (1904-07), och med de strängt
personliga skapelser, som tillhör hans sista period
-orkesterserenaden i F-dur (1913), den storslagna
andra symfonien i g-moll (1915), stråkkvartetterna nr
§ C-dur och 6 d-moll (1910-16) samt kantaten
Sången (1921) - har Stenhammar nått fram till ett
självständigt uttryck för sina egna strävanden.
Det är främst på kammarmusikens och de stora
orkesterkompositionernas fält som Stenhammar givit
sitt bästa i en konst som han höjt över modets
tillfälligheter. Men även en stor del av hans
romansproduktion, där han särskilt tonsatt Heidenstams och Bo
Bergmans lyrik, har denna förnämliga prägel. För sitt
eget instrument, pianot, vilket han behandlade med
utsökt konst, har han, utom konserterna, skrivit föga;
mest bekanta är Tre fantasier (1895).
Ehuru skapare av nationalhymnen Sverige - som
ingår i körverket Ett folk (1905) till Heidenstams text
- har Stenhammar i sina mogna skapelser visat föga
av nationella tendenser. Dessa dominerar i stället
ungdomsverken, främst operan Gildet på Solhaug (1893).
Stenhammar var son till arkitekten Per Ulrik
Stenhammar (1828-75), kompositör till uppskattade
andliga sånger och körer. Han fick tidigt lära sig
komponera och spela piano; högre kompositionsstudier
bedrev han för bl. a. Emil Sjögren och Andreas Hallén.
Från 1892 framträdde han offentligt-som pianist och
tonsättare och blev senare en av de mest markanta
profilerna i det svenska musiklivet. Stenhammar var
mest verksam i Göteborg, företrädesvis som
kapellmästare vid orkesterföreningen 1907-22.
Wilhelm Stenhammar.
Målning av Robert Thegerström.
Stenhammar var en
utomordentlig pianist; hans spel,
som präglades av klarhet och
nobless, kom särskilt väl till
sin rätt i kammarmusik och
pianokonserter.
206—411223 VI
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
