Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenåldern — stenåldersmänniskans liv i Norden - Kökkenmöddingarnas tid. — Ostron var vardagsmat - Den yngre stenåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3246 STENÅLDERN ___________________________________
låga, nästan båtformiga skålar förekommer bland
fynden. Erteböllekulturens boplatser kransar som sagt
kusterna, de följer i stort sett Litorinahavets högsta
strandlinje och ligger således på varierande nivå;
norrut högre, söderut lägre, där landet stigit mindre eller
till och med sjunkit, så att sjön nu går in över de forna
boplatserna (transgression).
I Skandinavien är Erteböllekulturen i sin rena form
väsentligen inskränkt till sydliga och västliga
områden. Danmark är dess förlovade land, men även i den
gamla strandkanten i södra Sverige påträffas
boplatser, dock utan mäktiga skallager. Norrut och österut
ändrar emellertid boplatsinventariet karaktär. I dessa
på naturlig flinta fattiga trakter används inhemska,
finkorniga grönstensbergarter som råmaterial till de
olika yxtyperna. I fråga om gravskicket bör
framhållas, att man helt enkelt tycks ha grävt ned sina döda i
jorden antingen på själva boplatsen eller utanför den
och vanligen utan något gravgods.
Den yngre stenåldern
Kökkenmöddingkulturen är inte sameuropeisk, den
är en primitiv, fattig randkultur, samtidig med
centralare och sydligare länders överlägsna neolitiska
kulturer, från vilka impulser och element strålar ut mot
periferin. Dessa impulser — eller kanske invandrade
stammar - ger under den yngre stenåldern upphov
till en radikal förändring av levnadssättet i de i
främsta rummet kulturbärande delarna av Norden:
åkerbruk och boskapsskötsel blev kulturens och samhällets
grundvalar. Därmed skapades en fast bondebygd först
i Danmark, Skåne och Västsverige. Där svedjades
åkerjord och byggdes byar, och där uppfördes
monumentala gravar: dösar och gånggrifter. Dessa gravar
har givit namn åt civilisationen: megalitkultur betyder
storstenskultur. Dösarna är den äldre gravtypen,
byggda av fyra bärstenar med en stor överliggare och
omgivna av en hög (jfr Fornlämningar). Gravgodset
utgörs vanligen av bärnstenspärlor och lerkärl, s. k.
kragflaskor och höghalsade kärl med vertikal
linje-ornamentik. Den typiska yxan från denna tid
(omkring 2500-2000 f. Kr.) är tunnackig och fint slipad.
Efter den troligen ganska korta döstiden följer den
längre gånggriftstiden, som betecknar den nordiska
stenålderskulturens högsta utveckling. En gånggrift
utgörs av en stor kammare (en ättegrav) av resta
stenar, gömd i en jordhög genom vilken en smal gång
leder in till gravrummet, som ofta rymmer ett stort
antal individer (jfr Fornlämningar). Bland fornsakerna
dominerar den tjocknackiga yxan med tämligen
rektangulärt tvärsnitt. Vanliga föremål är vidare mejslar
av flinta och ben, stenyxor med rektangulärt tvärsnitt
och ofta med hålegg, dubbeleggade stridsyxor av olika
stenarter, flata diskusliknande klubbhuvuden, vilka
förekommer särskilt inom danskt område, tvärpilar
och långa spånpilar av flinta, talrika bärnstenssmyc-
ken, ofta i form av miniatyryxor. Särskilt
framträdande är de rikt ornerade lerkärlen. En hel serie
stilar kan uppställas åtskilda genom olika
orneringstek-nik, ornament och former. I Sverige har nu
megalitkulturens område avsevärt ökats; särskilt rikt
representerad är Falbygden i Västergötland.
Sädesodlingen gav folket ett helt nytt
näringsunder-lag. Vi brukar alltjämt maträtter och födoämnen som
härstammar från den yngre stenåldern, i första hand
gröt, bröd och öl. Stenålderns bröd var ingenting
annat än på stenhällar rostade tunna kakor av gröt
(ursprunget till det nordskandinaviska tunnbrödet), och
ölet är också en tidig spannmålsprodukt.
Boskapsskötseln torde hos oss ha haft ett direkt
samband med åkerbruket. Det är långt ifrån alla
bo-skapsskötande folk som tillgodogör sig mjölken; för
många är den en styggelse. Men eftersom de
indo-europeiska språkens ordförråd tyder på att både söt
och sur mjölk var ett viktigt livsmedel i äldsta tid, är
det rimligt att anta att vår stenålders boskapsskötsel
tog sikte på mjölkavkastningen. Några arkeologiska
fynd som ger upplysning om mjölkhushållningen finns
dock inte från denna tid. Men naturligtvis var
stenåldersmänniskorna också förtjusta i kött, och svinaveln
stod högt i kurs. Skånska grisar tycks ha varit en
specialitet redan då: på boplatsen vid Möllehusen fanns
ben bevarade i stor myckenhet av både vilda och tama
djur, men inte mindre än 80 % av dem härrörde från
svin, av vilka största delen varit tama.
Sådan tedde sig den sydskandinaviska högkulturen.
Men på de mera avlägsna östersjökusterna och kring
vattensystemen i inlandets urskogar levde en
undanträngd äldre befolkning kvar på ett primitivare
stadium men inte opåverkad av megalitkulturen. Man
har på dessa strandbyggare använt termen
»fiskebönder». Hos dem utbildades en mellanform mellan
fångst- och åkerbrukskultur, stundom med ett
väx-lingsbruk mellan odlingsbyar och fiskelägen. Deras
keramik är inte megalitkulturens praktfulla
konsthantverk utan en enklare vardagsvara, ornerad enligt
olika system av streck och gropar, därav kallad
»gropkeramik». Ett märkligt exempel på denna
»mellan-kultur» är den på stockverk byggda träskboplatsen
vid Alvastra (se d. o.).
Megalitkulturen vann under den yngre stenåldern
och den äldsta metalltiden en utbredning vars gränser
i söder och norr, om vi blott håller oss till västra
Europa, kan anges med namnen Malaga och Oslo.
Beträffande megalitkulturen i dess helhet finns ännu
många olösta problem, och såväl dess tidsställning som
utbredningsvägar är långtifrån fastställda, ehuru få
av den yngre stenålderns mångfaldiga företeelser
varit föremål för ett livligare intresse.
Vid mitten av 2000-talet syns ett främmande folk
ha trängt in i Skandinavien. Det var ett rörligt och
krigiskt släkte. De var beväpnade med smidiga strids-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
