Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stiernhielm, Georg — svenska skaldekonstens fader - En stor språkrensare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3248 STIERNHIELM
Georg Stiernhielm. Efter en oljemålning av D. K.
Ehren-strahl 1663.
svenskhet och storsvenskar. En sådan var, i ordets allra
vackraste mening, Georg Stiernhielm.
Stiernhielm var dalkarl till börden - han hette
ursprungligen Jöran Lilia - och tillbragte många
ungdomsår på resor i utlandet, där han lärde känna
samtidens filosofi och litteratur. Vid hemkomsten blev
han hovrättsassessor i Dorpat och slutade som
direktör för Antikvitetskollegiet och krigsråd - dock utan
att alla dessa befattningar kunde ge honom en säker
inkomst. Han fick hela sitt liv dras med ekonomiska
bekymmer, som han dock bar med muntert
jämnmod.
Först vid mer än fyrtio års ålder framträdde
Stiernhielm som skald vid Kristinas hov med eleganta
festdikter. 1658 tryckte han sitt stora epos Hercules och
tio år senare sina samlade dikter, Musae suethizantes.
Därmed vann Stiernhielm rätt till hedersnamnet
»den svenska skaldekonstens fader». Det innebär, att
han var den förste i vårt land som fattade diktningen
som en kulturuppgift. I detta som i så många andra
hänseenden var han en fullödig renässansmänniska.
Genom hela Europa gick vid denna tid en ivrig
strävan att höja nationalspråken till en sådan nivå, att
de kunde ersätta latinet som bärare av den inhemska
odlingen. Man satte därför bl. a. en ära i att skapa en
nationell litteratur, jämbördig med den latinska. Ofta
får man väl säga, att även härvidlag resultatet stod
efter den goda viljan. Gäller detta även om
Stiern-hielms största dikt, Hercules, så är denna dock en
litterär bedrift, mätt med sin tids mått. Den är vår
första hexameterdikt, skriven efter antika förebilder
och med önskan att ge svenskarna ett med de stora
lärodikterna jämställt nationalepos. Den är allt annat
än tråkig: åskådligt och levande, med saftig humor
och starkt moraliskt patos utan sentimentalitet ber
Stiernhielm sin tids bästa svenska ungdom att följa
Herkules’ exempel och vandra »dygdens» väg men
fly »lustans». Men »dygd» får här inte fattas i en
senare bemärkelse; ordet kommer av »duga» och bör
tolkas med »duglighet», positiv dygd. Detta är tänkt
i renässansens och storsvenskhetens anda på samma
gång. Men sin specifikt stiernhielmska färg får denna
dygdepredikan genom den religiositet som går igenom
verket, ytterligare tillsatt med Stiernhielms
stoiskt-antika levnadsvisdom.
En stor språkrensare
Lika högt som Stiernhielm tänkte om den svenska
diktningens uppgift, lika högt tänkte han om svenska
språkets möjligheter. Han var en av våra första stora
språkrensare. Svenska språket skulle mycket väl kunna
stå på egna fötter utan att behöva bli slav under de
utländska lånorden, som bara gjorde det fattigare.
»Ach, huru gåår thet så, huru kommer thet til; at du
ährlige, gamble, obefläckiade Götha-Matrona, som
hafwer giort alle thesse vnge Damer rijke, nu sielfwer
äst så fattig worden?» Så frågar Stiernhielm i
företalet till Gambia Swea och Götha Måles Fatebur, hans
stort anlagda, tyvärr aldrig fullbordade ordbok över
svenska språket, där han ivrar för att vårt språk skall
förnyas genom den källåder som blivit tilltäppt,
forn-språket, »thet gamble Målet». Att han därvid delvis
förväxlade isländskan med fornsvenskan, är
förklarligt med hänsyn till språkvetenskapens dåvarande
stadium och betyder för resten ingenting, då de många
isländska ord han införde i svenskan i sin äktnordiska
skepnad på ett förträffligt sätt har smält samman
med vår ordskatt. Bland de ord med vilka
Stiernhielm riktat vårt språk märks: alster, later, godlynt,
snille, tryta, yrka.
Stiernhielm var en mångfrestare, som med
renässansmänniskans oförskräckthet sökte utföra storverk
på skilda fält. Mycket blev ofullbordat, och somt
-såsom hans utgåvor av Ulfilabibeln och Västgötalagen
- har påtagliga svagheter. Hans - mestadels otryckta
- filosofiska skrifter vittnar på samma gång om
djärvhet och osjälvständighet men är märkliga som det
första vittnesbördet om frigörelse från kyrkans lära.
Stiernhielm är den förste svenske »fritänkaren», den
förste som på egen hand vågade tänka »fritt och utan
respekt», som han själv sade. Inte minst härigenom
blir han en portalfigur av stora mått för den unga
svenska kulturen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
