Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stjärnorna — vintergatornas stjärnvärldar - Stjärnorna är solar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA 3251
Några jättestjärnor i jämförelse med solen. A är e i Kusken, B är P i Pegasus, C är Capella (den ena av dess två
komponenter), D är Arcturus och E en stjärna i Svanen (Y).
VINTERGATORNAS STJÄRNVÄRLDAR
STJÄRNORNA. Under tidsåldrar har de små
tindrande ljuspunkterna på himlavalvet väckt
människornas undran och fångat deras intresse. Man får lätt
det intrycket, att stjärnorna är tallösa. Herren sade
till Abraham: »Skåda upp till himmelen och räkna
stjärnorna, om du kan räkna dem» (1 Mos. 15: 5).
-Det största antalet stjärnor man kan se på en och
samma plats torde sällan uppgå till mer än 3 000, men
redan i äldre tider anade man nog, att vintergatan
också var sammansatt av stjärnor.
Som symboler av det eviga och oföränderliga har
stjärnorna majestätiskt tågat fram över himlen, natt
efter natt, år efter år, tidsålder efter tidsålder. Under
den mänskliga kulturens primitiva utvecklingsstadier
tänkte man nog aldrig över att även stjärnorna en
gång i tiden kommit till. Kanske har anblicken av
stjärnorna bidragit till att evighetsföreställningen
uppstått.
Man sökte också i himlavalvets stjärngrupper
mytologiska symboler och försökte känna igen märkliga
hjältar, som utfört lysande bragder. Man såg Perseus
kämpa mot vidundret, man såg den fjättrade kvinnan
Andn/meda på himlavalvet osv. Man såg också
skaror av djur, såsom den onda skorpionen, den vilt
framrusande tjuren och jakthundarna. Himlavalvet
återgav ett mäktigt sagospel, om vars ursprung vi
inte kan säga mycket. Det är dock tydligt, att för
bortåt 5 000 år sedan den uppdelning i stjärnbilder,
konstellationer, utkristalliserades som vi tämligen
oförändrad använder ännu i dag.
Stjärnorna är solar
Föreställningen, att man i stjärnorna har att se
glödande kroppar, är i själva verket urgammal. Redan
den nordiska mytologins skildringar av stjärnornas
uppkomst i Ginungagap ur gnistorna från Muspelhem
visar, att man intuitivt förstått, att de lysande
ljuspunkterna inte kunde vara kalla kroppar.
Ända in i nyare tid rådde det en fullständig
oklarhet om stjärnornas verkliga natur. T. o. m. Kepler
förmodade, att de var jämförelsevis små kroppar,
fäs-tade på ett genomskinligt sfäriskt skal, som han
uppgav vara två tyska mil tjockt (!). Det var först mot
slutet av 1600-talet som man började jämställa
stjärnorna med solar i alla avseenden. Christian Huygens
utgav 1698 ett arbete, som utkom på svenska 1774
under titeln Verldsbeskådare. I detta finns det
första försöket att uppmäta SKrius’ ljusstyrka i
förhål
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
