Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storbritannien — det brittiska samväldets kärnland - Geologisk samhörighet även med Skandinavien - Penninska bergen är Englands ryggrad - Berggrundens kollager börjar exploateras - Men kolet har sett sin bästa tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3272 STORBRITANNIEN
Storlek. 244 000 km2, 50 558 000 inv. (1951), därav England och
Wales 151 000 km2, 44 008 000 inv., Skottland (med Hebriderna,
Orkney- och Shetlandsöarna) se s. 3075, 79000 km2, 5114000
inv., Nordirland 14 000 km2, 1 373 000 inv., Man och
kanalöarna (Jersey, Guernsey m. fl.) 767 km2, 158 000 inv. — Om
Irland se s. 1779.
Naturförhållanden. Berg: Penninska bergen, Skotska
högländerna, delvis av fjällnatur med Ben Nevis (1 343 m ö. h.), Wales’,
Cornwalls och Nordirlands berg. — Floder: Severn, Thames,
Mersey, Ouse, Tyne, Tees, Clyde: i Nordirland Bann och
Lag-gan. Klimat: maritimt, stor nederbörd, särskilt i väster.
Produkter. Textilvaror (av bomull, ylle, jute, konstsilke), kol;
järn, stål, aluminium, koppar m. fl. metaller,
metallmanufaktur, maskiner, automobiler, fartyg, flygmaskiner,
porslinsvaror, glas och kemikalier; whisky, ull, torsk, sill etc.
Storstäder. I England: London 3 348 000 inv. (1951), med
förstäder 10243000 (1951), Birmingham 1 112000, med förstäder
2,2 milj., Liverpool 790 000, med förstäder 1,4 milj., Manchester
703 000, Sheffield 513 000, Leeds 505 000, Bristol 442 000,
Kingston-up.-Hull 299 000, Newcastle, Bradford, Nottingham,
Stoke-on-Trent, Leicester, Portsmouth, Croydon, Cardiff,
Co-ventry, Plymouth alla över 200 000 inv. 1951; ytterligare ett
40-tal städer med mer än 100 000 inv.; i Skottland: Glasgow
1 089000 inv., med förstäder 1,6 milj. (1950), Edinburgh 467000,
Aberdeen 183 000 och Dundee 177 000 inv.; på Nordirland
Belfast 444 000 inv. (1951).
Irland, se s. 1779. Skottland, se s. 3075.
Brittiska samväldet, se s. 500 ff.
Karta se s. 3273.
nien fram till en linje som ungefär sammanfaller med
Thames och Bristolkanalen. I östra Storbritannien har
hittats många block och stenar, som transporterats
med isen ända från Skandinavien. Norr om den forna
isranden är därför morän den vanligaste jordarten,
men då urberget i Storbritannien är dolt under ett
mäktigt täcke av kalkrika yngre bergarter, bildar
moränen en god jordmån.
Penninska bergen är Englands ryggrad
I väster höjer sig låglandet till bergstrakterna i
södra Wales och på Cornwallhalvön [kå’noal],
bådadera liksom Bretagnehalvön i Frankrike återstoder av
en annan bergveckning, den variskiska.
Sand- och kalkstenar samt skiffrar uppbygger
Englands mest kända höjdområde, Pennin’ska bergen,
som i norr når nära 900 m höjd men mot söder blir
betydligt lägre och genomkorsas av dalgångar, vilka
bildar viktiga trafikleder mellan öster och väster. De
rika stenkolslagren på bergens sluttningar har varit
en viktig förutsättning för den nutida storindustrins
uppblomstring i England från slutet av 1700-talet.
Berggrundens kollager börjar exploateras
Kollager påträffas i nästan alla delar av
Storbritannien, och nästan varje industriområde har sitt eget
kolfält. I förhållande till landarealen har landet också
större kolfält än något annat land, i England och
Wales 12 %, i Skottland 5 %. Brytningen av kolet har
likaså kunnat ske billigare och bekvämare än t. ex. i
Belgien och Frankrike, ty flötserna ligger nära ytan
och även fördelaktigt ur trafiksynpunkt. I Skottland
och Wales påträffas sålunda kolfält alldeles intill
havet och hamnarna.
Kolbrytningen började redan under medeltiden i
Northumberland vid floden Tyne [tajn] och vid
kusten. Av denna orsak kallades stenkolet i gamla tider
»havskol» till skillnad från träkol, och det fick stor
användning som hushållsbränsle, särskilt i London.
När ångmaskinen kom i allmännare bruk och
järnframställningen utvecklats därhän, att stenkol kunde
användas vid smältningen, steg brytningen till
ofantliga mått. Tidigt började engelsmännen också sälja
kol till länderna runt Östersjön, till Tyskland och
Ryssland. I Petersburg var det engelska kolet länge
billigare än det ryska kolet från Donetsområdet, i
Hamburg och Bremen billigare än det tyska kolet från
Schlesien och Ruhr. Från Sydwales utfördes kol över
hamnarna Ca’rdiff och Swansea [soån’si], och
Cardiff utvecklades småningom till den största
kolhamnen i världen. Omkring 95 % av alla utgående frakter
därifrån utgjordes före andra världskriget av kol.
Men kolet har sett sin bästa tid
Britternas stolta örlogsflotta och stora handelsflotta
åtnjöt länge en betydande fördel av att kunna förses
med inhemska kol; i alla större kuststäder och vid
världshandelsvägarna till Indien genom Medelhavet,
till Australien runt Afrika, i Västindien, på
Söderhavs-öarna, i Hongkong, på Sumatra och på Falklandsöama
- överallt hade engelska kolbunkers anlagts. Man
beräknar, att före världskrigen % av allt kol som
eldades upp i pannrummen på världens handelsflottor
köptes från England. George Stephenson,
lokomotivets uppfinnare, förklarade också redan för mer än
hundra år sedan, att det var kolet som bildade
grunden till engelsmännens makt. Men det var då. I våra
dagar är det en annan bränsletillgång och energikälla
som i stor utsträckning ersatt kolet och blivit av
världs-ekonomisk och världspolitisk betydelse, nämligen
petroleum. De engelska koltillgångarna är emellertid
långtifrån uttömda. De beräknas med nuvarande
brytning räcka ännu i 600 år, men man har med tiden
tvingats allt djupare ner i jorden för att nå dem, i
Wales ända till 700 m, i Lancashire ända till över
1 000 m. Kolbrytningen uppgick 1952 till 229 miljo-
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
