Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storbritannien — det brittiska samväldets kärnland - Ur Englands historia - Feodalism och kamp om väldet i Frankrike - Uppkomsten av parlament och demokrati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3280 STORBRITANNIEN
Ur Englands historia
De brittiska öarnas befolkning är sammansatt av
många olika folkslag, som invandrat vid skilda tider.
Det äldsta elementet torde vara pikterna, som
förmodas ha tillhört »strandrasen», närbesläktad med
me-delhavsrasen. Kelterna inkom redan 4-6
århundraden före vår tideräkning och bildade kärnan i
befolkningen, när den romerska erövringen började på
40-talet e. Kr. Det romerska väldet satte djupa spår i de
sydliga delarna, romersk stadskultur vann snart
insteg, och även kristendomen infördes på 300-talet.
När de romerska legionerna omkring 400 måste
dragas tillbaka till Italiens skydd mot goterna, låg landet
öppet för de germanskaror som redan tidigare härjat
dess kuster. Angler, saxare och jutar invandrade,
underkuvade den keltiska befolkningen eller trängde
den undan till bergstrakterna i väster och norr.
Anglosaxiska småriken uppstod, vilka på 800-talet enades
till ett större rike. - Då hade emellertid redan nästa
erövrarfolk börjat sina härjningar på kusterna. 793
hade en nordisk vikingaflotta plundrat klostret
Lindis-farne på Englands östkust, och hundra år senare
befann sig hela östra England i de nordiska vikingarnas,
»danernas» våld. Under Alfred den store, som hade
svåra strider att utkämpa med nordmännen,
uppdelades England, så att danskarna behöll landet öster om
linjen London-Chester, den s. k. Danelagen, där dansk
lag rådde och stora nordiska tillskott förstärkte de
germanska befolkningselementen.
Förhållandena mellan danskar och anglosaxare var
än krigiska, än fredliga. Efter ett svekfullt överfall på
danskarna i Wessex förde Sven Tveskägg en här till
England, som han helt erövrade och som 1013-42
var förenat med Danmark. En anglosaxisk reaktion
inträdde 1042 under Edvard Bekännaren och Harald
Godwin Jarls son, men 1066 anfölls landet ånyo dels
av den norske konungen Harald Hårdråde, vilken dock
stupade i striden, dels av Vilhelm Erövraren, som
lyckades lägga landet under normandernas välde.
-Men härmed upphörde i stort sett de främmande
tillskotten till landets befolkning. Genom de
upprepade germanska och nordiska invandringarna hade
emellertid de keltiska elementen trängts undan eller
starkt uppblandats, och de övre och mellersta skikten
i samhället var från denna tid germaner, överklassen
- normanderna - dock länge med romanskt språk.
Feodalism och kamp om väldet i Frankrike
Den normandiska erövringen medförde betydande
följder på det politiska och sociala området. Storgods,
som redan under den anglosaxiska tiden varit vanliga,
blev nu regel och tilldelades som förläningar de
normandiska baronerna, vilkas makt dock begränsades
genom att deras undervasaller fick avlägga länsed
direkt till kungen. Kungens makt blev därför i
allmän
het större än annorstädes i det feodala Europa, och
adelns förtryck mot de underkuvade anglosaxarna
mildrades av behovet att då och då söka massans stöd
mot konungen eller andra baroner. Den anglosaxiska
krönikan karakteriserar dock 11 oo-talets England så:
»Varje shire var fullt av borgar och varje borg av
djävlar och onda män.»
De engelska kungarna innehade alltjämt stora län i
Frankrike, vilket gjorde, att de franska intressena
ofta sysselsatte dem mer än de engelska. Konungarna
av huset Plantagenet [pläntadjTnit] förde många och
långa krig för att försvara eller utvidga sina franska
besittningar. Richard Lejonhjärta stupade i striden
mot en upprorisk fransk vasall, och Johan utan land
förlorade de franska länen.
I samband med den kapetingiska huvudlinjens
utslocknande gjorde emellertid Edvard III anspråk på
arvsrätt till Frankrikes tron och började
»hundraårskriget» (1339-1453). Tidvis behärskade
engelsmännen, tillsammans med sina burgundiska och franska
bundsförvanter, största delen av landet, men sedan
jungfrun av Orleans 1429 återuppväckt den franska
patriotismen, förlorade England efter hand alla sina
franska besittningar utom Calais.
Uppkomsten av parlament och demokrati
Förhållandena inom England påverkades i hög grad
av dessa strider i Frankrike. Den svage men
självrådige Johan utan land tvingades 1215 att i »det stora
frihetsbrevet», magna charta, ge stormännen
betydande förmåner, vilka under tidernas lopp utsträckts till
att gälla hela engelska folket. Under de inbördes
tvisterna under Henrik III sökte de upproriska
adelsmännens ledare Simon av Monfort 1265 stöd hos lantadeln
och de förnämsta städerna, vilkas ombud jämte
baronerna och prelaterna utgjorde det första parlamentet.
Detta fick sin slutgiltiga form, som gällde ända till
1830-talet, genom det s. k. modellparlamentet 1295
under Edvard I. Under hundraårskriget uppstod svåra
inre oroligheter i samband med den brist på
arbetskraft som förorsakades av digerdöden (1348-50),
då en tredjedel av Englands befolkning skall ha
ryckts bort av pesten. Ett farligt bondeuppror utbröt
1381, och under senare delen av hundraårskriget
kämpade två stormannapartier om makten över den svage
konung Henrik VI (1422-61). Knappt var kriget i
Frankrike slut, innan »rosornas krig» utbröt hemma
mellan anhängarna av de båda grenarna av
kungahuset, Lancaster och York. Härunder utrotades
nästan den gamla högadeln, och Henrik VII av huset
Tu-dor [tjo’da] kunde, som Sveriges Gustav Vasa, utan
medtävlare ägna sig åt landets återuppbyggnad.
Kungarna av Tudorernas ätt var i realiteten
närmast enväldiga, men under den långa krigsperioden
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
