Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storbritannien — det brittiska samväldets kärnland - Storbritanniens författning - Underhuset har makten - Regeringen - Regeringens kärna är kabinettet - Monarken är »sina rådgivares rådgivare»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORBRITANNIEN 3283
Storbritanniens författning
Den engelska folkrepresentationen, parlamentet, är
världens äldsta och räknar sitt ursprung från
1200-talet. Uppdelningen i två kamrar, överhuset och
underhuset, skedde först på 1300-talet. Parlamentet inrymde
från början de förnämsta stormännen, biskoparna samt
valda representanter för grevskapen och senare
köpstäderna. Vid uppdelningen på två kamrar bildade de två
första (dvs. de socialt högsta) grupperna överhuset.
Alltsedan dess har överhuset sammansatts av
självskrivna företrädare för gamla stormannaätter eller
senare »adlade» politiker, alla med ärftlig
representationsrätt, jämte 24 av den skotska adeln valda män; till
»lordernas hus» hör vidare 26 biskopar samt några på
livstid förordnade framstående jurister. Inalles har
överhuset omkring 840 medlemmar, men då
representationen är blott en rätt och ingen plikt, är dess
sammanträden i regel fåtaligt besökta. Underhuset återigen,
som bildades av grevskapens och städernas
representanter, består efter de många valreformerna på 1800- och
1900-talen av 615 ledamöter, som är valda med allmän
rösträtt i enmanskretsar. Vid första världskrigets slut
fick även kvinnorna rösträtt, till en början dock blott
de som var över 30 år men sedan 1928 med samma
rösträttsålder som männen, dvs. fyllda 21 år.
Underhuset har makten
Ursprungligen var överhuset den mäktigaste av de
båda kamrarna. Rättsligt hade det länge samma makt
som underhuset. Numera är överhuset alltför feodalt
sammansatt för att kunna hävda sig mot underhuset,
som mot 1700-talets slut började vinna övertag.
Rättsligt har överhusets befogenheter också i hög grad
reducerats. I budget- och skattefrågor har överhuset blott
rätt att yttra sig över underhusets beslut — budgeten
framlägges alltid först i underhuset. I lagfrågor, varom
förslag kan väckas i bägge husen, har överhuset efter
1911 års reform blott s. k. suspensivt veto, dvs. det kan
två år å rad hindra, att en av underhuset beslutad
lag genomföres, men måste tredje året, även om avslag
ånyo beslutas, böja sig för underhuset. Denna vetorätt
begränsades emellertid ytterligare i nov. 1949.
Däremot har överhuset kvar sin ställning som högsta
domstol i vissa mål, för vilken uppgift de förutnämnda
juristerna utses. Utskottsväsendet är inte lika utbildat
som på kontinenten men har under senare decennier
vunnit i betydelse; i en del frågor, främst rörande
budgeten, »förvandlar sig» hela underhuset enligt gammal
tradition till utskott vid de förberedande
behandlingarna eller »läsningarna» med friare diskussionsformer
än eljest.
Regeringen
Den engelska regeringen bestod ursprungligen av
konungens förtrogna bland stormännen. Sedan
parlamentet under 1600-talet i striden mot kungamakten
till-tvingat sig ökade befogenheter, blev det regeringens
uppgift att söka vinna parlamentet och särskilt det
alltmer maktmedvetna underhuset på sin sida. Under
1700-talet knäsattes principen, att regeringen för sin
existens var beroende av parlamentets och i synnerhet
underhusets stöd (se Parlamentarism). I regel har en
fast regeringsmajoritet funnits, bestående antingen av
ett enda eller ett par samverkande partier. Tack vare
detta parlamentariska stöd och till följd av
sedvane-regeln, att även de minsta nederlag i parlamentet oftast
uppfattas som misstroendevotum - något som
rege
ringspartiet velat undvika - har den engelska regeringen
även under de ändrade tidsförhållandena bibehållit
en ovanligt stark makt; ibland och särskilt före och
under världskrigen har man t. o. m. talat om
regeringens diktatur. Härvid bör dock observeras, att
regeringarna alltid varit mycket känsliga för opinionen i
parlamentet och bland folken samt — för att tillmötesgå
denna och för att undgå nederlag — ofta accepterat
yrkanden om ändringar i regeringsförslagen.
Regeringens kärna är kabinettet
Den engelska regeringen, med premiärministern som
ledare, består av över ett femtiotal personer, samtliga
ledamöter av över- eller underhuset. En del motsvarar
våra departementschefer, en del innehar s. k. sinekurer,
dvs. ålderdomliga titulärposter, en del är politiska
understatssekreterare i departementen (vid sidan av de
opolitiska, av regeringsskiften oberoende permanenta
understatssekreterarna). En regeringsledamot,
lordkanslern, är talman och ledare för överhuset. I regeringen
ingår även inpiskarna, »whips», dvs. politiker med
uppgift att övervaka partidisciplinen vid voteringarna.
Inom regeringen finns en kärna, kabinettet,
inrymmande de mera framstående regeringsledamöterna. Det är
kabinettet som utstakar riktlinjerna för regeringens
politik. En regeringsledamot får endast uppträda i det hus
där han är medlem; sedan underhuset blivit ledande,
har det hört till undantagen, att premiärministern inte
tillhört detta.
Regeringen dirigerar fullständigt parlamentets
arbete. I överhuset ledes det av lordkanslern, vilken som
förut nämnts tillika är husets talman. I underhuset,
där talmannen är opolitisk, utses en regeringsledamot,
ofta premiärministern, till husets ledare och bestämmer
ärendenas gång. Regeringens förslag — formellt blott
motioner väckta av regeringsledamöter - äger företräde
framför enskilda ledamöters, för vilka det har blivit
allt svårare att få taga husets dyrbara tid i anspråk. En
del av parlamentets tid ägnas åt frågor till regeringen
(frågetimmen), under vilken den kanske viktigaste
par-lamentarisk-demokratiska kontrollen av regeringen och
förvaltningen äger rum. Utskottens arbete dirigeras av
regeringsledamöter.
För övrigt har underhusets arbete bevarat så gott
som alla sina ålderdomligt vördnadsbjudande
former. Regeringspartiet och oppositionen förfogar över
var sin halva av underhusets gamla sal (som inte är
så stor, att där finns plats för alla ledamöter), och vid
debatterna brukar företrädare för regeringspartiet och
oppositionen växelvis få ordet, varvid talmannen ger de
ledande personerna samt de bästa och roligaste talarna
försteg.
Monarken är »sina rådgivares rådgivare»
Kungamakten har efter parlamentarismens
genombrott fått en alltmer dekorativ uppgift sig tilldelad.
Monarken deltar inte i kabinettets sammanträden och
står formellt inte bakom regeringsförslagen. Han har,
som det sagts, blivit blott sina rådgivares rådgivare,
och han kan i denna egenskap under hand och formlöst
utöva inflytande. Men som sammanhållande symbol
för Storbritannien och dess imperium har monarkin,
kronan, blivit allt betydelsefullare. Konungen (sedan
1952 drottning Elisabet II) är numera det främsta
för-eningsbandet mellan moderlandet och dominions. —Om
Englands författning och frånvaron av en enhetlig
konstitution se Författning.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
