Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sture — då Sturarna var Sveriges styresmän - Från slaget vid Brunkeberg till Stockholms blodbad - Som riksföreståndare i fredens tjänst - Ett kapitel i blod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STURE 3293
Den 24 maj 1567 förövades i Uppsala de s. k. Sturemorden. Erik XIV själv, som behärskades av föreställningar om den
absolute monarkens dråpsrätt, astronomiska spekulationer och starkt uppflammande förföljelseidéer, dräpte Nils Sture, och
morden på de övriga utfördes av hans drabanter. I omedelbart sammanhang med dessa händelser utbröt konungens
sinnessjukdom. — Efter en målning av Gustaf Cederström i Uppsala Universitet.
Men på vägen över Mälaren utandas han sin sista suck.
Herr Stens unga maka Kristina Gyllenstierna
fortsätter dock motståndet, inspirerad av hans kamp och
död, och försvarar tappert Stockholm mot den
anstor-mande Kristian. Först inför övertalningen och sveket
låter hon locka sig att överlämna staden i danskarnas
händer.
Ett halvt århundrades strider med Sturenamnet
som lysande samlingsappell hade nått sitt slut. Slaget
vid Brunkeberg och Stockholms blodbad ger
inramningen åt detta fascinerande skede i vår historia.
Som riksföreståndare i fredens tjänst
Det vore emellertid alltför ensidigt att i perioden
1471-1520 bara se unionsstrider och att betrakta
Sturarna som huvudpersoner i enbart krigisk
kraftmätning. Man måste komma ihåg att både Sten Sture
d. ä., Svante Sture och Sten Sture d. y. var
riksföreståndare och som sådana av folket satta i konungs
ställe att regera landet. Och landet hade också andra
problem än frågan om union eller inte. Näringslivet
krävde omvårdnad, kyrka och kultur pockade på sitt,
och lag och rätt måste hållas i helgd. Trots krig och
unionsproblem i mängd försummade
riksföreståndar
na inte sina fredliga plikter. Det var under Sten Sture
d. ä:s tid som Uppsala universitet kom till (1477)
och som Stockholm och de övriga köpstäderna gavs
nya möjligheter till kraftfull utveckling. Om »Gamle
Herr Stens» fredliga gärning vittnar böndernas
reaktion vid hans död. De sörjde »sin käre herre och
hövits-man, som vågat liv och gods för sitt fädernesland och
låtit dem njuta lag och rätt och leva i frid och
rolighet.»
Ett kapitel i blod
Under Gustav Vasas långa regemente stod
Sture-ätten lojalt på kungens sida. Som en av de förnämsta
släkterna nedanför tronen kunde den förutspås en
framtid med stort politiskt inflytande. Knappt 50 år
efter Sten Sture d. y:s behjärtade insats skulle dock
dess roll vara utspelad. Erik XIV:s vansinnesdåd, det
fruktansvärda blodbadet i Uppsala 1567, som går
under namnet Sturemorden, berövade ätten dess
främsta medlemmar. Sten Sture d. y:s son Svante och
dennes son Erik fick bland andra högt uppsatta herrar
sätta livet till för kung Eriks misstänksamhet
gentemot högadeln. Efter den åderlåtningen förmådde
Stureätten aldrig resa sig igen.
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
