Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Swedenborg, Emanuel — vetenskapsman och religionsstiftare - Andeskådaren och hans kyrka - Svenska kyrkan — reformationens arv - »Byggd till Hans tempel i Norden» - »Kristet och fritt ville Sverige bo» - »Därom i manlig och kristen tro...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3312 SVENSKA KYRKAN ________________________________
Av Nya kyrkan finns för närvarande i Sverige två av
staten erkända församlingar, en i Stockholm och en i
Göteborg.
»Nu kan man med förståndet intränga i trons
hemligheter» (Nunc licet in arcanafideiintrareintellectu)
läses i gyllene bokstäver på den swedenborgska
för-samlingsbyggnaden vid Tegnérlunden i Stockholm.
Därmed markeras såväl Swedenborgs mystik (»trons
hemligheter») som hans samband med 1700-talets
förnuftstro (»med förståndet»).
REFORMATIONENS ARV
Svenska kyrkan. När biskop j. a. Ekiund
skrivit sin psalm Fädernas kyrka (Sv. ps. 169), blev
den på en gång mycket älskad av Sveriges kyrkfolk.
Man sjunger den än i dag med något av samma glöd
som de unga »korsfararna» på 1900-talet. Men den är
inte bara uttryck för den s. k. ungkyrklighetens i vissa
stycken ensidiga syn på kyrkan. Den ger i sina
inspirerande ordalag en träffande bild av svenska kyrkans
egenart, vad den har varit, är och vill vara för vårt
land och för hela vårt folk.
»Byggd till Hans tempel i Norden»
Katolikerna brukar ironiskt anmärka, att när vi
sjunger om fädernas kyrka, är det en hyllning till
-påvekyrkan. På sätt och vis har de ju rätt. Den helige
fadern i Rom har några århundraden varit också vårt
lands andliga överhuvud. Ansgar på 800-talet, de
olika landskapsapostlarna (Sigfrid, Eskil, Botvid,
David, Staffan etc.) på 1000-talet var katolska
missionärer. Genom mötena i Linköping (1152) och Skänninge
(1248) infogades vårt land i den stora västerländska
ky rkogem enska pen.
Men medeltidens kyrka i Sverige hade dock i många
stycken en viss nationell egenart. Liksom i övriga
germanländer gick gammalt och nytt ibland nästan
omärkligt över i vartannat. Makterna i naturen och
Valhalls gudar bibehöll länge sitt grepp över
folksjälen. Gammal form kunde få nytt innehåll.
Årsfesterna kristnades, hammartecknet blev korstecken,
Kristus själv den store hjältekonungen,
vikingafärderna blev korståg, och i sagorna inflätades kristna
motiv. Kristendomens förädlande inflytande märktes
snart i folklivet. Sederna mildrades, barmhärtighet
predikades i stället för våld och blodshämnd,
fattigvård och sjukvård omhuldades särskilt i klostren,
bildningen steg sakta men säkert genom
klosterskolorna, Birgittas Vadstenakloster blev »Nordens första
högskola» etc. Nordbons sinne för rätt, trohet och
mannamod möttes av kristendomens höga sedliga ideal.
Så kunde vår äldsta landskapslag (Västgötalagen,
1200-talet) börja med orden: »Kristus är först i vår
lag.»
»Kristet och fritt ville Sverige bo»
De självständiga och frihetsvana svenska bönderna
och herremännen var emellertid många gånger för
påvarna besvärliga underlydande. Prästerna valdes i
stor utsträckning lokalt. Skatterna till Rom föll alls
inte i smaken, och vissa ordningar, framför allt
celibatet (prästernas ogifta stånd), mötte länge starkt
motstånd. När vissa biskopar och andra höga prelater
började driva en danskvänlig unionspolitik och
inter-diktet utnyttjades i de aktuella politiska striderna,
skapades politiska förutsättningar för reformationen.
De ekonomiska fanns redan därigenom att kyrkan
kommit i besittning av en oproportionerligt stor del av
den svenska jorden.
Det stora reformationsverket i Sverige kom att från
början gå hand i hand med uppbyggandet av det
nationella konungariket. Detta förhållande måste givetvis
få stor betydelse för utvecklingen av en svensk
nationalkyrka. Under hela 1500-talet var läget emellertid
en smula förvirrat. Man saknade katolicismens
påtagliga, fasta och smidiga kyrkobegrepp. »Kyrka» var
för Luther och Melanchton närmast en andlig storhet,
byggd av Guds ord och Guds verk. »Kyrkan är där,
varest evangelium rätt läres och sakramenten rätt
förvaltas», hette det i Augsburgska bekännelsen. På
riksdagen i Västerås 1527 talades inte heller om
någon ny organisation eller något nytt kyrkobegrepp
utan endast om att Guds ord skulle rent och klart
predikas. Ingen särskild lära antogs. De svenska
reformatorerna hade nog en fri svensk kyrka i sikte. Att
biskopsämbetet bibehölls och att kyrkliga frågor
behandlades på särskilda kyrkomöten (t. ex. i Örebro
1529 och Uppsala 1572) gynnade dessa planer. Men
kung Gustav hade sina egna politiska och ekonomiska
synpunkter på reformationen. Han ville nog vara med
om att slita banden med Rom och lägga beslag på
»överflödig egendom» men såg misstänksamt på alla
försök att hävda kyrkans frihet och självständighet.
När Olaus Petri och Laurentius Andreae gick på den
linjen, var det nära att det kostat dem livet
(krisen 1540).
»Därom i manlig och kristen tro . . .»
Mycket berodde just på de rent personliga
egenskaperna hos kyrkans ledande män. Under två
århundraden efter reformationen kunde vår kyrka glädja sig
åt en rad sällsynt redbara och karaktärsfasta ledare.
Sakta men säkert timrade de upp den nya byggnaden.
Enkelt och flärdfritt talade och skrev Mäster Olof
Artiklar, som saknas i detta band, torde sökas i registerbanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
